Per Löwdin

Härförleden gav SISTER, Institutet för studier av utbildning och forskning, ut en rapport, om humanistisk forskning: nutida villkor och framtida förutsättningar. Det är givande, om än stundvis beklämmande, läsning.
Författarna Lars Geschwind och Karin Larsson gör en empirisk djupdykning i humaniorans villkor. De kartlägger resursläget med hjälp av offentlig statistik, analyserar hur resurserna används genom fallstudier, och studerar nydisputerade humanisters villkor.
Svensk humaniora är, konstateras det, svältfödd. Sverige satsar betydligt mindre på humaniora än Danmark och Norge. Dessutom har anslagen urholkats. Nominella anslagsökningar äts upp av inflationen till den grad att anslagen faktiskt blivit mindre sedan 2003. Att anslagen krymper beror delvis på att staten dogmatiskt förutsätter att universiteten årligen ska höja produktiviteten.
Humanisterna far särskilt illa på grund av att de är ytterst beroende av fakultetsanslagen. De enda externa finansiärerna av betydelse är Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond. Konkurrensen är knivskarp. Vetenskapsrådet beviljar knappt var tionde ansökan om forskningsanslag. När det gäller forskarassistenttjänster, nästa steg i forskarkarriären, ligger beviljandegraden på 6,5 procent.
Kartläggningen av hur humanisterna hanterar de knappa anslagen är ytterst intressant. De gamla väl etablerade universiteten vårdar sig om bredd och mångfald medan de nya universiteten satsar på att profilera sig inom smala områden. De förra utmärker sig också genom att de dekaner och andra nyckelpersoner uppfattar sig som kollegiala valda företrädare för verksamheten snarare än som chefer som styr och ställer.

De nydisputerade humanisterna har det kämpigt Deras situation behandlas i ett särskilt kapitel, under rubriken Himmel och helvete. Den kraftiga expansionen av forskarutbildningen har inte motsvarats av någon postdoktoral satsning. Humanister som disputerar möts därför ofta av en obefintlig arbetsmarknad.
Fyrtio procent är deltidanställda, och anställningsformerna är ytterst osäkra. Ofta framstår dessa som ett ständigt parerande av villkoren i lagen om anställningsskydd (LAS). En nydisputerad säger: LAS har gjort mig deltidsarbetslös, då mitt universitet inte längre vågar ge mig tidsbegränsade förordnaden. En annan berättar om hur LAS medför att visstidsanställda vid Stockholms universitet inte får arbeta där längre än två år. Detta innebär att vikarier som fått nytt förordnande termin för termin slängs ut på gatan efter 2 år.

Rörligheten mellan universiteten framstår som minimal. Det upplevs som svårare att få arbete vid ett annat lärosäte än där man disputerade. Utlysningarna uppfattas innehålla höga och framför allt alltför snäva krav när det gäller meriter. Det anses vara lättare att med hjälp av etablerade kontakter hålla sig kvar vid sin institution och där försöka få en tjänst. Det blir därför naturligt att man fortsätter vid samma lärosäte, där några får forska men de flesta hänger kvar som vikarier eller timlärare.
Tilltron till den traditionella meriteringen, som går ut på att producera forskning i toppklass, verkar svikta. Många uppfattar det som att ‘inLASningar’ dominerar, som att vissa personer handplockas, och tjänstebeskrivningarna skräddarsys för den som man vill ha.
Tanken med sakkunnigförfarandet är att man ska anställa den mest meriterade. Här konstaterar Geschwind och Larsson ironiskt att överraskande ofta återfinns den personen vid det egna lärosätet. 80 procent av dem som anställs som forskarassistenter har disputerat vid samma lärosäte.
Arbetsmarknaden utanför akademin drar knappast. De som söker sig bort från universiteten verkar göra det först när de konstaterat att karriären inom akademin har nått vägs ände. Att lämna akademin tycks för de flesta främst handla om ett nödvändigt måste för försörjning, en sista utväg snarare än en alternativ karriärmöjlighet.
Antalet nydisputerade överstiger vida de befintliga forskningsresurserna och post-dok-tjänsterna. Slutsatsen blir, att antingen är det för mycket folk i systemet eller för lite pengar. Svensk humaniora har länge varit satt på undantag. Risken för förslumning är uppenbar. Frågan inställer sig: förmår de kraftiga anslagsökningar regeringen aviserat vända utvecklingen?