Kortsiktigt nyttotänkande

I tre år har forskningspropositionen, som lägger fast forskningspolitiken för fyra år framåt, beretts. Fyra stora utredningar har skrivits och remissbehandlats. Den borgerliga alliansen har gjort forskningens frihet och avpolitisering av universiteten till en paradfråga. Förväntningarna har varit stora. Nu ligger den på riksdagens bord.
Propositionen aviserar gigantiska anslagshöjningar. Den som hade förväntat sig att basanslagen till den fria forskningen skulle sättas främst blir dock besviken. Visst räknas dessa upp en del. Men lejonparten reserveras för forskningsområden som prioriterats av regeringen. Stora delar av propositionen utgör beställningslistor på vad det ska forskas om. Dessa ‘strategiska satsningar’ ska kanaliseras genom forskningsråden och vara konkurrensutsatta, öppna för ansökningar.
Anslagssystemet görs om i grunden. Tanken är att lärosätena ska konkurrera med varandra. Resurser ska fördelas efter respektive lärosätes resultat mätt med indikatorerna externa medel och vetenskaplig produktion. Härvid tillskrivs alla externa medel samma vikt (oavsett om de är inomveteskapligt prioriterade eller ej), något som knappast är kvalitetsbefrämjande. Den vetenskapliga produktionen skall mätas med citationsindex och motsvarande. För de fakulteter som främst producerar böcker aviseras särlösningar.
Ingen åtskillnad görs mellan högskolor och universitet. Man har således övergivit tanken på att införa en arbetsfördelning, som innebär att universiteten koncentrerar sig på forskning och forskarutbildning medan de nya lärosätena fokuserar på grundutbildning.

En intressant nyhet är de nya villkoren för att få erbjuda forskarutbildning. Istället för rätt att utfärda doktorsexamina inom ett helt vetenskapsområde kommer högskolorna att få möjlighet att söka rätten att ge forskarutbildning i enstaka ämnen. Högskoleverket ska, istället för regeringen, fatta beslut om rätt att utfärda doktorsexamina. Det blir således en kvalitetsfråga istället för en regionalpolitisk. Det är ett klart framsteg.
Även när det gäller forskningsfusk blir det förbättringar. Det inrättas en expertgrupp för att hantera oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden. Det innebär att om en anmälare eller anmäld person begär det så kan det bli en seriös utredning. Universitetens egna utredningar tenderar att vara undermåliga, främst ägnade åt att skydda den lokala hierarkin.
Politiken genomsyras av den utilitaristiska ambitionen att forskningen skall vara nyttig. Propositionen heter oblygt Ett lyft för forskning och innovation. Det framstår som närmast löjeväckande, att man skriver in i Högskolelagen att högskolorna ska verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. Vilken forskare vill inte att resultaten skall komma till nytta?
Nyttigheten yttrar sig främst i kraftiga anslagsökningar till tillämpad forskning. Dessutom inrättas särskilda mekanismer för att pressa fram patent och kommersialisera resultat. Forskaren som gör en patenterbar uppfinning blir skyldig att anmäla detta till lärosätet. 75 miljoner kronor avsätts också för satsningar på särskilda innovationskontor vid sju lärosäten, däribland Uppsala.

Målet att forskningsbudgeten ska uppgå till en procent av bruttonationalprodukten uppnås redan nästa år. Det är en imponerande satsning. Samtidigt har den allvarliga brister i det att forskningspolitiken underordnats regional- och näringspolitiska mål. Att det blir mer pengar medför att universiteten avstår från kritik, för att inte komma i onåd hos den politiska makten. Större än så är inte den akademiska friheten i Sverige.
Det kortsiktiga nyttotänkandet gör att grundforskningen försummas. Regeringen verkar saligt omedveten om att det kan ta decennier och till och med sekler innan en upptäckt blir i nyttig i regeringens mening. Eventuell nytta är dessutom ofta en oavsedd bieffekt av att man vidgat vetandet för dess egen skull.
Dessutom finns en risk att universitet som är beroende av diverse externa intressen inte kan fylla sin kritiska funktion.