Bra utvärdering begås sällan ostraffat

Universitetets enhet för kvalitet och utvärdering har gjort sin andra doktorandenkät. Den förra gjordes 2002. Den är ambitiöst upplagd. Fyrtio huvudfrågor, och mångdubbelt fler underfrågor, har ställts till samtliga doktorander vid Uppsala universitet. Frågorna är formulerade så att de ger raka besked. Det syns tydligt vilka institutioner som har sämst arbetsmiljö, var handledningen är sämst, var risken att inte bli färdig innan studiefinansieringen löper ut är störst, men också var forskarutbildningen fungerar bäst, var doktoranderna är mest nöjda med handledningen, var man blir färdig i tid, och var det råder framtidsoptimism.
Resultaten börjar nu komma. Det är mycket lönande läsning. Statistiska resultat varvas med jämförelser, resultaten från 2002 års enkät och doktorandernas egna ord. I de fakultetsvisa rapporterna jämförs fakulteten med resten av universitetet. De borde vara en guldgruva för fakultetsnämnderna.
När det gäller antagningen lovordar doktoranderna att denna numer sker i konkurrens. Någon framhåller att antagningen gjordes av sakkunniga utan ekonomiska eller personliga intressen, d v s urvalet gjordes på grundval av kompetens och inte för att en professor fått anslag och sökte en specifik person till projektet.
Det finns dock avvikande röster, en säger att det känns dumt att alla nya doktorandtjänster ska utlysas när det i de flesta fall redan finns en påtänkt person. Det blir en massa ‘onödig’ byråkrati och andra sökanden skriver ansökningar till ingen nytta när de ändå inte kommer på tal för tjänsten. En annan ifrågasätter intervjuer, eftersom de kan medföra att den som är duktig på att sälja in sig själv sätts före en person med större akademisk talang och fallenhet.

En stor del av doktoranderna uteblir från de seminarier som finns. Särskilda frågor har ställts till dessa. De förklaringar som ges är att seminarierna ligger för långt ifrån det egna ämnet, att seminariet känns irrelevant. Somliga sitter av det antal som är obligatoriskt. Avsaknad av seniora forskare, läs: docenter och professorer, uppges som skäl till att det vetenskapliga utbytet blir lågt.
Undervisningen som doktoranderna utför skattas högt av de flesta. Det som nämns främst är att det är utvecklande och lärorikt. Undervisningen medför ju en väsentlig fördjupning av ämneskunskaperna, samtidigt som man lär sig presentera svåra saker på ett begripligt sätt. Meritvärdet, att kunna foga pedagogisk erfarenhet till sin CV, sätts också högt.
Flertalet doktorander håller på längre än fyra år (netto). Ungefär en fjärdedel av dem som besvarat enkäten uppger att de inte kommer att bli klara inom den givna tidsramen. Vanliga skäl är svårigheter att få resultat publicerade, byte av inriktning, och olyckliga strategiska val i projektets tidiga faser.
Doktorander från samtliga fakulteter nämner brister i handledningen som en central förklaring till förseningen, många uppfattar det som att de inte har fått tillräckligt stöd eller styrning eller handledningstid. Flera tar upp att byte av handledare försenat dem.
Andra fördröjs av undervisningsbördor som tagit mycket mer tid än tillåtna tjugo procent.
Oron är stor för vad som kommer att hända när den utmätta tiden runnit ut. En kommenterar saken, att det heter ju att man är skuggdoktorand före antagning. Kanske kan man benämnas spökdoktorand efter det att tiden löpt ut. Jag skulle vilja vet hur många vi är som drar oss fram på sparpengar, banklån, stipendier etc, för att lyckas genomföra vårt forskningsarbete. Vi tappar rätten till sjukpenningsgrundande inkomst och pensionsrätt och vi har ingen rätt till A-kassa.

När det gäller framtiden finns en stor pessimism hos många. Avståndet från disputation till en fast anställning vid universitetet upplevs som mycket stort. Många uppfattar det som att de enstaka tjänster som lyses ut är skräddarsydda för någon påläggskalv. Rekryteringen, säger en doktorand, sker inte på vetenskapliga meriter utan på informella kontakter.
Det hedrar Uppsala universitet att man gör en så ingående och professionell undersökning. Det är kvalitetsarbete på högsta nivå Frågan är om fakultetsnämnderna kan ta tag i de problem som uppdagas på ett adekvat sätt. Det finns en risk att man istället angriper budbäraren. En bra utvärdering begås sällan ostraffat.