Sämre villkor för utländska doktorander
Forskarutbildningen är universitetets mest internationaliserade utbildning. Nästan alla avhandlingar skrivs på engelska, för att kunna läsas över hela världen. Vissa institutioner, särskilt på teknisk-naturvetenskaplig fakultet, är genuint internationella miljöer. På en del håll talas mer engelska i korridorerna än svenska.
I somras presenterade Högskoleverket en rapport om utländska doktorander i svensk forskarutbildning. Det visar sig att andelen utländska doktorander ökat dramatiskt. En tredjedel av alla nyantagna år 2008 var utlänningar. De är dock ojämnt spridda. Inom teknikvetenskap var 43 procent av dem som antogs 2007 utlänningar. Motsvarande tal för naturvetenskap var 35 procent, men inom humaniora och samhällsvetenskap utgjorde de endast 8 respektive 17 procent.
Blekinge tekniska högskola och Kungliga tekniska högskolan (KTH) toppar antagningen av utländska doktorander, 2007 var två av tre (67 procent) nya doktorander i Blekinge och strax över hälften (53 procent) vid KTH utlänningar. I Uppsala utgjorde de 29 procent, 90 individer. Flest nyantagna utlänningar fanns vid KTH - 174 stycken - och Karolinska institutet -125.
Könsfördelningen är ojämn. Fler utländska män än kvinnor antas. När det gäller doktorander från Asien är den hyfsat jämn bland kinesiska doktorander, 44 procent var kvinnor, och 56 procent män. Andelen kvinnor bland iranska doktorander var dock bara 30 procent, indiska kvinnor var ännu färre, endast 19 procent, och bland pakistanska doktorander var de blott 9 procent. Jämnast var fördelningen bland doktorander från de baltiska staterna.
Högskoleverket har ställt ett antal frågor om hur rekryteringen går till. Det visar sig att det finns en stor variation. Den ökande andelen utlänningar är delvis en produkt av att man lyser ut doktorandplatserna på engelska via nätet. Man söker helt enkelt efter de allra skarpaste studiebegåvningarna. Man vill anta dem som har mest talang och fallenhet för att forska.
Andra motiv som nämnts av lärosätena är att det svårt att rekrytera svenska studenter med aktuell kompetens. Dessvärre förekommer även motivet att det är billigare med utländska doktorander. Vissa stipendieprogram är helt inriktade på utländska doktorander. De öppnar för att få forskning utförd väsentligt billigare än om man använder doktorandtjänster. En stipendiat kostar mindre än hälften av en doktorand på doktorandtjänst.
Här noterar högskoleverket att det utvecklas olika försörjningsmönster för utländska respektive svenska doktorander. Svenskarna har i sämsta fall utbildningsbidrag som övergår till doktorandtjänst efter ett eller två år, medan många utlänningar har stipendier. Inom skogsvetenskap, som bedrivs vid Sveriges Lantbruksuniversitet, har över 40 procent av de utländska nybörjarna stipendier. Ingen svensk
Inom teknikvetenskaperna har 35 procent av utlänningarna stipendium, 4 procent av svenskarna. Bland naturvetardoktorander går 22 procent på stipendium, 3 procent av svenskarna. Sifforna i det föregående gäller nybörjare.
Det finns alltså en tydlig tendens till social stratifiering. Svenska doktorander tjänar bra och omfattas av socialförsäkringens skyddsnät, rätt till sjuk- och föräldraledighet, arbetslöshetsunderstöd efter examen, etcetera, medan en stor del av de utländska doktoranderna står helt utanför, och dessutom får sämre betalt.
När det gäller utländska doktorander som sökt och fått personliga stipendier i hemlandet föreligger ofta stora svårigheter att omvandla stipendiet till en lön. En ljusglimt är att bättre institutioner i Uppsala plussar på med extra stöd, så att de i pengar får lika mycket som svenska doktorander, vilket dock knappast förbättrar den bristande socialförsäkringen.
Däremot är det egendomligt att svenska myndigheter såsom SIDA och Svenska Institutet, bortser från av regering och riksdag fastställda regelverk, och driver eller administrerar program som innebär att utländska doktorander har väsentligt sämre villkor än svenska. Det är inte bara anstötligt att doktorander som utför samma arbete, sida vid sida, har helt olika lön och sociala villkor, i det långa loppet är det ingen bra reklam för Sverige.
