Universiteten tar över vid sviktande annan finansiering

Huvudprincipen i Högskoleförordningen är att det måste finnas studiefinansiering för att man skall få doktorera. Fakultetsnämnderna får bara anta doktorander som kan beviljas utbildningsbidrag eller doktorandtjänst från första dagen. Emellertid finns en undantagsklausul, som säger, att fakultetsnämnden kan anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering, om nämnden bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen.
Normalt används denna klausul för läkare, skoladjunkter, industridoktorander, m fl. Men den kan även användas för att anta personer som har pension, egen förmögenhet, välbeställd make eller maka, eller en rik arvtant. Så länge finansieringen är ordnad och den sökande bedöms kunna disputera är det fritt fram. Att man har en ekonomisk kvotgrupp är unikt i Sverige.
Härförleden uppstod en principiellt högst intressant situation. Ett antal libyska doktorander har antagits vid olika svenska lärosäten med stöd av undantagsklausulen. Den libyska statsmakten utfäste sig genom den libyska ambassaden (folkkontoret) att stå för deras finansiering och övriga kostnader.
Libyska doktorander antogs vid universiteten i Uppsala, Lund, Linköping, Örebro, Mälardalen och Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Dessa lärosäten var övertygade om att de hade antagit libyska doktorander under klausulen för annan finansiering och att den libyska ambassaden skulle stå för kostnaderna.

I Uppsalas fall fanns en skriftlig förbindelse från Libyens ambassad, enligt vilken ambassaden åtog sig ansvaret för doktorandens försörjning under studietiden att utbetalas av ambassaden direkt till doktoranden. Utöver detta åtog sig ambassaden att stå för kostnader för försäkringar och böcker. Dessutom kom huvudhandledaren muntligen överens med ambassaden i Stockholm om full finansiering för övriga kostnader såsom resor och fältresor till Libyen, laboratoriematerial, extra språkgranskning, etc. Handledaren ombads fakturera ambassaden.
Liknande avtal har slutits med institutioner i Lund, Linköping, Örebro och SLU. I vissa fall har avtalen träffats på prefektnivå. Stora delar av det som avtalats har varit muntligt och på lösa boliner. Arrangemangen verkar ha flutit på utan störning tills Libyen bytte ambassadör i Stockholm.
Den libyska ambassaden inkom den 12 mars i år med en skrivelse till regeringen i vilken den uppmärksammade regeringen på att flera svenska statliga universitet hade krävt ersättning för enskilda libyska doktoranders forskarutbildning. Ambassaden ifrågasatte om detta var förenligt med den avgiftsfrihet för forskarutbildning som annars gäller i Sverige. Till skrivelsen bilades kopior av fakturor. Regeringen lämnade över ärendet till Högskoleverket som nu prövat saken.

Den kritiska frågan är om lärosätena agerat i strid med högskoleförordningen som uttryckligen föreskriver att utbildningen skall vara. Verket konstaterar här efter att ha hört samtliga berörda lärosäten att så inte är fallet. Det visade sig nämligen, att inget lärosäte försökt ta betalt av de berörda doktoranderna. Dessa har kalabaliken kring finansieringen till trots fått fortsätta att doktorera - istället har universiteten fått gå in med pengar för att klara situationen.
Högskoleverkets utlåtande är principiellt viktigt. Det slår nämligen fast att i det fall en doktorand antagits med annan finansiering och denna sviktar så är det universitetets skyldighet att träda in och finansiera doktoranden till doktorsexamen.
De libyska doktoranderna får således fortsätta fram till doktorsexamen, trots att Libyska ambassaden ej betalt fakturorna, och kommer knappast att lida någon förlust. Däremot är högst osannolikt att något svenskt universitet i framtiden kommer att acceptera utfästelser från Libyska ambassaden om finansiering av doktorander, med mindre än att denna fonderas i förskott till universitetet.
Beslutet innebär också att man med största sannolikhet kommer att bedöma annan finansiering extra kritiskt i framtiden. Här finns inte minst en central rättviseprincip. Det är inte acceptabelt att det uppstår en bakväg in i forskarutbildningen. Kostnaden innebär ytterst att det blir färre doktorandplatser som konkurrensutsätts, att det blir svårare att bli antagen på meriter i konkurrens.