Stipendier gör björntjänst
Två nydisputerade lundadoktorer, Sam Edgecomb och Francois Paoloni, har gjort en undersökning av de postdoktorala villkoren vid Lunds universitet. Under höstterminen 2009 sände de ut en elektronisk enkät till 190 post doc- forskare. Anonymitet utlovades. Hälften svarade.
Syftet med undersökningen var att undersöka förekomsten av skattefria stipendier. Stipendier är problematiska. De övervältrar kostnaden för socialförsäkringar och pension på den enskilde. De berättigar inte till inkomster under sjukdom eller till tid att vara föräldraledig. I ett livsinkomstperspektiv medför de att man får lägre pension på ålderns höst.
Av dem som svarade var 79 procent utlänningar, och hade kommit för att bedriva postdoktoral forskning. Detta är inget förvånande. I större delen av den vetenskapliga världen anses en postdoktoral period i något annat land, eller i varje fall på något annat universitet än där man disputerade, som nödvändig för att man ska kunna inleda en akademisk karriär.
Det visar sig att endast 26 procent hade riktiga anställningar. En majoritet av dem som har stipendium är utlänningar. I Lund inrättas ett betydande antal stipendier av universitetet just för utländska medborgare. Nästan var fjärde post-doc hade ett sådant stipendium. Ytterligare en fjärdedel hade stipendier från någon annan svensk källa. Sex av tio post-docs i Lund hade skattebefriade stipendier.
Nästan hälften hade en månatlig, skattebefriad, inkomst på mellan 17 500
och 20 000 kronor. En stackare hade dock mindre än 10 000. Var femte hade mer än 22 500 kronor i månaden, vilket skulle motsvara en beskattad inkomst på drygt 30 000. Några hade stipendier på över 25 000 kronor i månaden, vilket antyder att Lund använder stipendier för att dra till sig framstående utländska förmågor.
En intressant fråga är om stipendiaterna visste vad de gav sig in i, om de hade läst villkoren, det finstilta, i kontraktet. Drygt hälften (57 procent) uppgav att de hade läst villkoren i kontraktet innan de började i Lund. Emellertid svarade var femte (22 procent), nej på frågan. Vad värre är att nästan lika många (18 )
uppgav att de inte hade fått chans att se, än mindre läsa ett kontrakt innan de började. Av dessa var samtliga utlänningar.
Det visar sig att den grundläggande informationen om stipendier endast finns att tillgå på svenska. Det må vara förståeligt, skriver Edgecomb och Paoloni, att universitetet inte kan tillhandahålla en engelsk översättning av varenda administrativt dokument men, viktiga dokument borde vara tvåspråkiga, inte minst mot bakgrund av den postdoktorala gruppens sammansättning. Majoriteten är ju utlänningar.
En intressant sak är att skattemyndigheterna håller stenhårt på att stipendier endast får användas för innehavarens förkovran. Inget arbete får utföras. De är uteslutande till för utbildning och forskning. I den andan planerade en överväldigande majoritet (97 procent) att publicera sig tillsammans med någon på Lunds universitet.
Mot bakgrund av förbudet att arbeta är det däremot ytterst förvånande att 43 procent skulle undervisa, 63 procent handleda studenter, 43 procent skulle ansvara för vetenskaplig utrustning, 8 procent skulle vara dataansvariga, och 22 procent skulle organisera konferenser. Det förekommer alltså omfattande svartjobb.
En sista fråga lämnade ordet fritt. En majoritet av kommentarerna var negativa. En klagar över anonymiteten, bristen på sociala aktiviteter. De finns, som inte någonsin träffar någon utanför labbet. En annan beklagar sig över bristen på rättigheter till pension och föräldraledighet. En beskriver situationen för den som försöker ta med sig sin familj som en mardröm.
Andra klagomål gäller bristen på information om vad som gäller i Sverige. Svårigheten att få körkort eller identitetshandling. Risken att bli sjuk och inte kunna söka vård utan att bli ruinerad.
Förhållandena är sannolikt snarlika i Uppsala. Forskarutbildningen är numer genomreglerad. Skuggdoktorander tillåts inte längre, och ingen fakultetsnämnd med självrespekt godtar att doktorander går hela forskarutbildningen på stipendium. Frågan är om det elände som tidigare kännetecknade delar av forskarutbildningen, med stipendier, utförsäkring och svartjobb, flyttas över till den postdoktorala nivån?
