Läge för bakläxa

Nyligen lade regeringen en proposition, som avskaffar den författningsmässiga grundvalen för det kollegiala styret. Inför höstens val har sossarna, de gröna och vänstern spelat ihop sig och lagt en gemensam följdmotion med motförslag. De rödgröna förespråkar att riksdagen ska avslå regeringens proposition, och tillkännage för regeringen som sin mening att den bör återkomma med ett nytt och reviderat förslag till ökad frihet för universitet och högskolor.
I motionen framför de en mycket vass kritik. Regeringen har på ett olyckligt sätt, skriver de rödgröna, förändrat hur universitetsstyrelserna ska nomineras. Den nya ordningen där rektorerna själva ska utse sina styrelseledamöter och samtidigt ha möjlighet att bli styrelseordförande finner de rödgröna minst sagt omodern. Kritiken träffar i varje fall delvis rätt i sak. Även om det är obegripligt vad mode har med saken att göra.
I fråga om universitetsstyrelsens roll hävdar de rödgröna, att regeringens förslag rubbar balansen mellan kollegiala organ och styrelsen. Det är en riktig observation. Genom att avskaffa fakultetsnämnderna i högskoleförordningen har regeringen försvagat deras ställning. Resultatet blir sannolikt en större och mäktigare byråkratisk apparat.
När det gäller fakultetsnämnderna finns en tydlig skiljelinje mot regeringen. De rödgröna skriver att i likhet med flera remissinstanser så anser de att både det kollegiala beslutsfattandet och studentinflytandet borde vara nationellt reglerat även i framtiden. De förespråkar kollegiala organ (läs: fakultetsnämnder) baserade på demokratiskt valförfarande bland forskare och lärare. Kollegialt beslutsfattande utgör en grundbult i den akademiska friheten. Det finns en uppenbar risk, skriver de, att den grundläggande akademiska friheten urholkas med propositionens förslag.

Vidare ställer sig de rödgröna utomordentligt kritiska till att beslut i undervisnings- och forskningsfrågor ska kunna tas av ”personer med vetenskaplig eller konstnärlig kompetens” utan att besluten fattas i kollegiala organ. Detta innebär i praktiken en ökad makt till rektor och till styrelsen eller till en akademiskt/vetenskapligt välmeriterad förvaltningschef.” Dessvärre är de inte ute och cyklar. Propositionen gör dylikt en-mans-styre fullt möjligt.
När det gäller lärarrekrytering förespråkar de rödgröna tydliga och transparenta regelverk kring tjänsterna, för innehåll, kungörande, ansökningsförfarande, sakkunnigutlåtande, studentinflytande vid såväl tillsättning som bedömningsgrunderna för att få tjänsterna. Beslut om tjänstetillsättning ska kunna överklagas.
Oppositionen slår huvudet på spiken när den skriver att det inte ska finnas tvivel kring att det är de med de bästa vetenskapliga och pedagogiska kvalifikationerna som anställs som forskare och lärare. Högskolans legitimitet bygger på att ”kollegiala organ” ansvarar för tjänstetillsättningar och att tjänster tillsätts i konkurrens och öppenhet och de sökandes meriter bedöms av sakkunniga.
När det gäller doktorander vill de rödgröna till skillnad från regeringen behålla bestämmelserna om handledarutbildning, rätt att byta handledare, och regler kring beslut om indragning av resurser. Vidare anser man att kraven på pedagogisk utbildning, eller motsvarande kunskaper, ska kvarstå för lektorer och professorer.

Det mesta som de rödgröna förespåkar framstår för de flesta akademiker, oavsett om de är ‘vänster’ eller ‘höger’, som utpräglade självklarheter. Grundbultar i den akademiska verksamheten.
Utbildningsdepartementets hantering av autonomifrågan framstår som märklig. Istället för att odla det kollegiala styret, som rimligen är det självständiga lärosätets kärna, och reglera kritiska moment, för att stävja maktmissbruk, fiffel, mygel och nepotism, tar man bort stora delar av regelverket, under slagordet ”avreglering”. Som om någon skulle bli gladare av att en betygsnämnd ska kunna se ut praktiskt taget hur som helst, eller att man ska kunna bli handledare eller lärare utan att ha minsta grepp om pedagogik.
Genom att lägga fram ett förslag som framstår som en typisk universitetsdirektörsprodukt, bjuder regeringen oppositionen på billiga poäng och gör självmål. Frågan inställer sig om de borgerliga riksdagsledamöterna är beredda att ge regeringen bakläxa?