Hästen spänns efter vagnen
Akademiska tjänstetillsättningar är ofta spännande historier. Stundom utvecklas de till riktiga rysare med massor av intriger. Grundmodellen är att man har sakkunniga: professorer som skriftligt rangordnar de sökande efter deras skicklighet. Tanken är att den bästa forskaren och/eller läraren ska anställas. Det gäller att värva de bästa forskarna, de bästa handledarna och lärarna.
En undersökning har, på jämställdhetskommitténs initiativ, gjorts av rekryteringsprocesser vid Uppsala universitet med avseende på jämställdhetsfrågor. Ett stort antal sakkunnigutlåtanden har gåtts igenom, protokoll har granskats, och ledamöter i rekryteringsgrupper har intervjuats. Det är spännande läsning. Inte minst därför att rapporten gör en djupdykning i intrigerna kring tjänstetillsättningarna.
I teorin ska alla bättre akademiska tjänster tillsättas efter utlysning och sakkunnigförfarande. Det visar sig emellertid att så inte är fallet. Enligt rapporten tillsätts bara tio till femton procent av professorerna och lektorerna på detta sätt. Övriga tillsätts genom befordringar, vikariat, tidsbegränsade anställningar, ”in-lasning”, med mera. Även om femton procent vore en underskattning är det högst intressant. Det visar ju att vägen till professur eller lektorat knappast stämmer med de ideala modellerna.
Rapporten granskar alltså bara de tjänster som tillsätts genom utlysning och sakkunnigförfaranden. Dessutom har ett urval gjorts. Man har valt befordringsärenden som bedömts som principiellt intressanta i jämställdhetsperspektiv. Resultaten är dock utomordentligt intressanta även i andra perspektiv.
Det visar sig att det finns en rad metoder för att manipulera en tjänstetillsättning. Redan när befattningsbeskrivningen fastställs så kan man, genom diverse underbestämningar, skriva denna på ett sätt som utesluter vissa sökanden. När det blir som mest extremt sätts kriterier upp som i princip bara passar in på en person.
I nästa steg när de sakkunniga ska utses finns ett avsevärt manöverutrymme. Professorer nbsp; har olika preferenser, som ofta är väl kända, när det gäller vad som är bra forskning. Valet av sakkunniga kan således betinga vem som kommer att få den utlysta tjänsten.
Ett oskick är de så kallade sökgrupper som dykt upp de sista åren. Vissa professorer ägnar sin tid åt att söka efter lovande forskare, som sedan anmodas söka en tjänst när den lyses ut, vilket jävar tillsättningsförfarandet. Principen är dessvärre ungefär densamma som när forna tiders härskare delade ut guldmynt till folket.
Det förekommer också egendomligheter vid författandet av sakkunnigutlåtandena. Traditionellt skrevs dessa helt oberoende och förvarades under sigill tills ärendet behandlades av fakulteten. Numer förekommer det uppenbarligen, att rekryteringsgruppen först träffas och bestämmer sig för vem som ska få tjänsten, varefter de sakkunniga författar ett utlåtande som legitimerar varför denne ska få tjänsten. Hästen spänns efter vagnen.
Det framgår också att sakkunnigutlåtandena ofta är uselt skrivna. De sökande jämförs inte i samma avseenden. I vissa fall är man inte ens överens om hur många doktorander de sökande handlett, trots att det rör sig om ensiffriga tal.
När det gäller jämställdhetsperspektivet förekommer det uppenbara brister. Det har hänt att utländska sakkunniga betraktat föräldraledighet som ett demeriterande avbrott från den spikraka karriär som är normen.
Vidare är det tydligt att jämställdhetsfrågan inte alls behandlas i enlighet med universitetets anvisningar. Enligt dessa ”räcker det inte med ett slentrianmässigt konstaterande av att jämställdhetsaspekten har beaktats. Det krävs en genomgång av de överväganden som gjorts i sammanhanget.” Istället verkar man just slentrianmässigt skriva att man beaktat jämställdhetsaspekten.
Risken att tillsättningarna överklagas finns också med som en viktig faktor. Man gör sitt yttersta för att de inte ska kunna överklagas, till den grad att protokollen från rekryteringsgruppernas sammanträden görs knapphändiga just för att de inte ska kunna utgöra underlag i eventuella överklaganden.
Sakkunnigutlåtanden har en viktig normbildande utvärderingsfunktion inom forskningen. Att sakkunnigförfarandet får förfalla på detta sätt är ytterst bekymmersamt. Det avskräcker snarare än lockar till att satsa på en akademisk bana.
