Varje borttagen regel ersätts av tjugo nya
I somras kom den nya högskoleförordningen. De som hade hoppats på att universiteten och forskarna skulle få en friare ställning i förhållande till den politiska makten har all anledning att känna sig besvikna. Den nya förordningen besjälas av ”managerialism”, av tilltro till exekutiv makt snarare än av tilltro till kritiskt tänkande och rationalism. Snarare än att genom förordningsmakten säkerställa den akademiska republiken försvagas denna genom att de kollegiala beslutsorganen avskaffas. Förordningen träder i kraft 1 januari 2011.
Den främsta förändringen är att fakultetsnämnderna avskaffas. Fakultetsnämnderna är valda beslutsorgan, med myndighetsansvaret för respektive fakultets forskning och forskarutbildning. I jämförelse med andra beslutsorgan inom universitetet är de helt klart de som fungerar bäst. De har vetenskaplig kompetens och nödvändig kännedom om förhållandena på institutionerna. De väljs av disputerade lärare, studenter och doktorander. Lärarna har majoritet.
I den nya förordningen utgår begreppet fakultetsnämnd helt och ersätts antingen av ”rektor” eller av det diffusa ”högskolan”. Den bäddar alltså för ytterligare centralisering och toppstyre. Det mesta talar för att fakultetsnämnderna ändå blir kvar, för närvarande jobbar universitetets centralförvaltning febrilt med att ta fram förslag till ”omreglering” vilket innebär att det mesta som avskaffas i den nationella förordningen återkommer som lokala föreskrifter. Fakultetsnämnderna blir i fortsättningen beroende av rektorsämbetet och konsistoriet för sin existens.
När det gäller forskarutbildningen avskaffas i förordningen kravet att anordna handledarutbildning, liksom stipulationen att minst en av doktorandens handledare ska ha genomgått sådan. Uppenbarligen bekymrar det inte statsmakten att det finns handledare som inte har den blekaste ens om elementära regler.
Vidare avskaffas stipulationen att doktorander som undervisar ska ha genomgått grundläggande pedagogisk utbildning. Det är tydligen helt i sin ordning att studenter undervisas av doktorander som helt saknar pedagogisk utbildning. Det framstår som konstigt att regeringen samtidigt förespråkar att det ska krävas lärarlegitimation för att få undervisa i skolorna.
Reglerna kring de individuella studieplanerna mjukas upp. En del av rekvisiten på vad som ska finnas i dem avskaffas, liksom den egendomliga skrivningen som innebar att en fakultetsnämnd i princip kunde ändra den individuella studieplanen efter eget kynne och sedan sända den med mottagningsbevis till doktorand och handledare.
I den nuvarande högskoleförordningen krävs beslut i fakultetsnämnd för att dra in en doktorands resurser, handledning, studiefinansiering, arbetsrum, etc. I den nya förordningen krävs istället rektorsbeslut. Beslut om indragning av resurser får ej delegeras. Liksom i den utgående förordningen är kriteriet, för att det alls ska komma på frågan att dra in resurserna, att doktoranden ”i väsentlig utsträckning åsidosätter sina åtaganden enligt den individuella studieplanen”. De individuella studieplanerna kommer således även i fortsättningen att ha en viktig rättslig roll.
Föreskrifterna för disputation blir tunnare, begreppet betygsnämnd mönstras ut och ersätts av ett lapidariskt ”vid betygssättningen av avhandlingen ska minst en person delta som inte är verksam vid den högskola där doktoranden examineras.”
När man säger sig avreglera är det egentligen en chimär. De allra flesta regler blir kvar, liksom även med största sannolikhet fakultetsnämnderna, skillnaden blir att de blir en produkt av beslut om föreskrifter som fattas i konsistoriet eller av rektor. I princip multipliceras varje borttagen regel med antalet högskolor. Istället för en generell nationell regel, får man tjugo lokala regler. Man kan fråga sig vem som blir gladare av det.
I fråga om lärartjänsterna så avskaffas alla utom professor och lektor. Forskarassistenttjänsten, adjunkter, och biträdande lektorer, försvinner ur förordningen, liksom möjligheten att befordra lektorer till professorer. Istället blir dessa saker föremål för lokala regleringar och centrala förhandlingar, vilka just pågår. Rimligen medför denna ordning en väsentligt stärkt roll för facket.
