Svårt för teolog att bedöma ekonomi
Med anledning av att regeringen på avregleringens altare avskaffat universitetens kollegiala organ i högskoleförordningen har universitetets centralförvaltning producerat förslag till organisation och arbetsfördelning som nu är ute på remiss.
Det är märkliga dokument. Om förslagen går igenom ograverade skulle de medföra en väsentlig försvagning av det kollegiala styret. Snarare än ett kollegialt styrelseskick där lärare och studenter fattar besluten odlas något som kallas ”linjeorganisation”: en ordning som möjligen passar en framryckande armé eller ett företag med mycket enkelt sortiment, men är ytterst illa anpassad för en kunskaps- och forskningsorganisation.
Sannolikt tror de ansvariga att man nbsp; står inför en modell som hämtats från företagsvärlden. Det är en illusion. Företag opererar på marknader, och går i konkurs om de vansköts. Något motsvarande gäller inte universitet.
De flesta förslagen är ägnade åt att göra Uppsala universitet toppstyrt. En rad funktioner, som idag ligger på den av de akademiska lärarna och studenterna valda rektorn, föreslås föras över till universitetsdirektören. Val av prorektor och prodekaner föreslås upphöra. Istället ska rektor föreslå prorektor, och dekanerna föreslå prodekaner. Således försvagas det kollegiala mandatet.
Konsistoriet, universitetets högsta organ, skall enligt förordningen utses av regeringen efter förslag från universitetet. I Uppsalas fall har detta av centralförvaltningen tolkats som att rektor är Uppsala universitet, ungefär som solkungen Ludvig XIV var staten, och att rektor personligen ska föreslå regeringen vilka ledamöter konsistoriet skall ha. Det är lika absurt som om vd:n (och inte aktieägarna) skulle välja bolagsstyrelse, studentkårens ordförande välja kårens fullmäktige, eller regeringen utnämna riksdagen.
Uppsala universitet utgörs av dess forskare, lärare, doktorander och studenter. I det fall universitetet i frihetens namn ska få utse sin egen styrelse borde dess ledamöter rimligen utses och föreslås regeringen genom ett elektorsförfarande. Tanken med att ha en styrelse är ju att det ska finnas en maktbalans mellan de styrande och verkställande funktionerna. Det finns ingenstans, bortsett från Nordkorea och liknande ställen, där den verkställande funktionen utser sin egen styrelse. I det fallet är det ju helt onödigt med en styrelse
Av någon anledning vill centralförvaltningen begränsa dekanernas mandat. Dekaner ska väljas på tre år och kunna omväljas en gång. Men det går inte att vara dekan mer än sex år i följd. Det kan vara en klok regel. Men i det fallet borde väl samma regel gälla rektorsämbetet.
När det gäller fakultetsnämnderna, kollegiala organ i vilka lärare och studenter fattar beslut, vill utredningen av någon outgrundlig anledning att de så kallade ”områdesnämnderna” (faculty boards på engelska) inte längre skall vara fakultetsnämnder.
Här finns en rad problem. Den enda områdesnämnden som är ett kollegialt organ i den meningen att ledamöterna har delvis överlappande ämneskunskaper och faktiskt kan föra kollegiala diskussioner är den medicinsk-farmaceutiska.
Områdesnämnderna för teknik- och naturvetenskap och för humaniora och samhällsvetenskap är inte kollegiala i den meningen. Eftersom det bara sitter en representant för varje sektion eller fakultet i dem. Därigenom blir en kritisk kollegial diskussion svår eller omöjlig. Det är svårt för en datavetare att bedöma vad som är bra kemi eller en teolog att bedöma vad som är bra juridik eller nationalekonomi. Man får en situation i vilken den föredragande sällan eller aldrig blir motsagd, eftersom övriga ledamöter saknar erforderlig kompetens.
Fakultetsnämnderna tänks uppenbarligen vara kvar på den humanistiska och samhällsvetenskapliga sidan, men underställda områdesnämnden. Det skulle innebära en väsentlig försvagning av dem.
Vid ett anrikt universitet, som Uppsalas, kunde man förvänta sig att de arbeten som måste göras med anledning av den ökade organisatoriska friheten skulle vara ägnade att förstärka det kollegiala styrelseskicket. Möjligheten finns t ex att inrätta fler fakultetsnämnder för att få bättre underbyggda beslut. Saken är den, att universitet styrs främst genom övertygande argument, inte genom befälslinjer och kadervälde.
