Vd-styre eller akademisk frihet
Valen till universitetsstyrelser (”konsistoriet”) och av rektorer befinner sig i en svåröverskådlig röra. Härförleden anmäldes rektorsvalet vid Karolinska Institutet till Justitieombudsmannen av elva professorer och två studentrepresentanter. De begärde att JO skulle utreda legaliteten och lämpligheten i vad de uppfattade som osund makt och myndighetsutövning vid KI.
Anmälarna hävdade, för att kunna fungera som myndighetens högsta oberoende instans måste konsistoriet och rektor ha ett opartiskt förhållande till varandra. De menade att det förelåg jävsförhållanden och cirkelutnämning. KI har en praxis där rektor föreslår ordförande för konsistoriet till regeringen samtidigt som ordföranden spelar en central roll vid val och utnämning av rektor.
Vid det senaste rektorsvalet leddes nomineringskommittén av konsistoriets ordförande. Av 47 nominerade valdes ett fåtal för närmare granskning, varefter ordföranden tog personlig kontakt med kandidaterna för att sedan meddela kommittén att endast en kandidat kvarstod, nbsp; nämligen sittande rektor.
Elektorsförsamlingen hade inte haft insyn i vad som sagts vid dessa kontakter annat än att alla nominerade utom den sittande rektorn drog tillbaka sina kandidaturer. Anmälarna fann det anmärkningsvärt att de inte kunde finna någon dokumentation av den process som ledde till att 47 kandidater reducerades till en.
Vid elektorsförsamlingens slutmöte hölls val med acklamation, med hänvisning till att endast en kandidat återstod, vilket medförde att de som inte hade förtroende för den sittande rektorn varken kunde avstå från att rösta eller rösta nej.
JO-anmälan förefaller ha haft ett brett stöd vid KI, och man kan fråga sig hur rektorn Harriet Wallberg-Henriksson är funtad som accepterar att bli omvald under sådana omständigheter. Som akademisk ledare är hon körd. Anmälan föranledde ingen åtgärd från JO. Saken är den att de regler som förr tydligt reglerade rektorsvalen är borttagna.
Länge bestod konsistoriet av dekaner och rektor. Vid slutet på 60-talet började man experimentera, och 1977 infördes en ordning som innebar att studenter, lärare och så kallade övriga ledamöter delade på makten. Ingen korporation fick ha egen majoritet. I slutet på 80-talet gjorde sossar och centern upp och man övergick till att ha en majoritet externa ledamöter. Förändringen gjordes med ‘managerialistiska’ förtecken. Rektor tänktes bli som en verkställande direktör. En rad frågor fördes över från konsistoriet till rektor. Istället för att kritiska frågor dryftades i konsistoriet föreskrevs att rektor allena skulle avgöra dem.
På nittiotalet fråntogs rektor ordförandeskapet och regeringen utnämnde ordföranden. Ordningen lånades närmast från bolagsvärlden (dock utan disciplinerande marknad). Tanken med denna ordning var att allmänintresset skulle få ett större inflytande. I praktiken gjorde det dock enbart rektor mäktigare, och fjärmade konsistoriet från verksamheten. De viktigaste frågorna avgjordes inte längre i universitetets högsta organ.
Ska konsistoriets majoritet representera allmänintresset bör det rimligen utses av riksdagen. Ska det företräda regeringen bör det utses av denna. Båda alternativen är riskabla, i varje fall om majoriteten är således utsedd, eftersom det medför en risk att universiteten politiseras. Samtidigt ökas de föredragandes makt utan att denna balanseras av kritisk granskning. Universitetet blir toppstyrt. Styrelsens funktion blir symbolisk.
Ska universiteten vara fria, akademiska republiker, borde de vara betrodda att välja (läs: nominera till regeringen) sina egna styrelser. En av styrelsens viktigaste uppgifter är nämligen att balansera rektor och förvaltningen, att utsätta alla förslag för en kritisk granskning, fatta de mest kritiska besluten och ytterst styra verksamheten. nbsp;
Utbildningsministern Jan Björklund har noterat skandalen vid KI och att tillsättningen av universitetsstyrelserna inte fungerar bra. Problemet med den nuvarande ordningen är att rektor i praktiken föreslår majoriteten av konsistorieledamöterna, vilket medför att det blir svårt för styrelsen att styra rektor, och ytterst universitetet. En översyn har aviserats. Det är en öppen fråga om Björklund kommer att stanna för toppstyrda universitet med frihet för rektorer och universitetsdirektörer eller om det blir självstyrande fria universitet?
