Ifrågasättande och kritik för vetenskapen framåt

Det har de senaste åren vuxit fram en tydlig konflikt mellan den akademiska friheten och den så kallade linjeorganisationen. För den som vill förstå bakgrunden är Sverker Gustavssons analys ytterst givande. Härförleden höll han en lysande föreläsning för Föreningen för filosofi och specialvetenskap. Gustavsson är till professionen professor i statskunskap men var även under en period i den politiska hetluften som statssekreterare i utbildningsdepartementet.
Gustavsson uppfattar hotet mot den akademiska friheten som ett utflöde av nyliberalt tänkande. Tanken är att offentlig förvaltning kan bli mer effektiv genom att efterlikna privata företag. Det karaktäristiska blir då köp och försäljning av tjänster inom ramen för ett system med chefer som hierarkiskt bestämmer. Det centrala är inte kollegial kvalitetsbedömning utan att rektorerna och deras underlydande på eget chefsansvar kan leda och fördela arbetet på det sätt som generellt utmärker företag och myndigheter.
Redan andra dagen som nytillträdd statssekreterare blev Sverker Gustavsson uppringd av chefen för ett stort konsultföretag i Stockholm, som erbjöd sig att lägga upp en plan för en genomgripande omläggning av politiken rörande forskning och högre utbildning. Konsultbyråchefen framhöll vikten av förnyelse av sektorn och behovet av att en gång för alla knäcka det akademiska självstyret.
Det blev naturligtvis inget av att med att konsultvägen ta över utbildningsdepartementet. Men till sin förvåning fann Gustavsson att tjänstemännen på finansdepartementet, i strid med regeringens officiella politik, skamlöst förmedlade samma budskap som konsultfirman. Ett samlat anslag till varje universitet var formeln, all makt borde samlas i universitetsledningarnas händer och det borde inte förekomma något självstyre på lägre nivåer.

Ytterligare en överraskning kom när det visade sig att konsistorier, rektorer och förvaltningschefer var kluvna: lokalt försvarade de det akademiska självstyret, på riksnivå jämrade de sig över att självstyrelsen skapade problem med hänsyn till behovet av flexibilitet och förnyelse. Även i kretsen av rektorer och förvaltningschefer fanns starka företrädare för principen ett anslag per högskola. Flera menade också att huvudregeln för utnämning av forskare och lärare borde vara allmän lämplighet snarare än kollegialt fastställd kompetens. Förekomsten av sakkunniga och tjänsteförslagsnämnder var en nagel i ögat på dem som hade den inställningen.
Sverker Gustavsson fann det paradoxalt att svenska universitet och högskolor inte genomgående styrdes av personer som var entydigt inriktade på att stärka integritet och civilkurage hos forskare och lärare. Nyckeln till paradoxen ligger enligt Gustavsson i att ledamöter av högskolestyrelser, rektorer och förvaltningschefer har en tendens att förväxla mer frihet för sig själva med kreativitet, integritet och civilkurage ute i akademin.
Makten över dem som arbetar i föreläsningssalar, bibliotek, laboratorier och seminarierum kan endast utövas genom finansieringen av verksamheten. Det var därför så många universitetsledningar, liksom budgetavdelningen och konsultfirman var så pigga på att överföra alla pengar i ett enda anslag per högskola. Tillsammans med rätten att anställa de mest lämpade utan att vara bundna av tjänsteförslagsnämnder, sakkunniga och andra begränsande arrangemang skulle en ny ordning införas. En konsekvent ordergivning uppifrån skulle då ersätta den kollegiala styrningen.

På den tiden kämpade utbildningsdepartementet med framgång emot. Ställningskriget mellan finans och utbildningsdepartementet har dock fortgått med oförminskad styrka. Dagens autonomireform uppfattas av Sverker Gustavsson som att regeringen nu tjugofem år senare löst konflikten genom att låta varje lärosäte vart för sig bestämma vad som är rätt avvägning mellan kollegialitet och hierarkiska ansvarsförhållanden.
Man skulle kunna säga att konflikten exporterats till universiteten. Mycket talar allt för en decentralisering. Internationellt framgångsrika universitet kännetecknas av en mycket hög grad av kollegialt styre. Odlandet av ifrågasättande och kritiskt tänkande är nämligen det som för vetenskapen framåt. Ledningens uppgift är främst att skapa bästa möjliga förutsättningar för denna gräsrotsaktivitet.