Forskningspolitik enligt Matteusevangeliet

Strax före jul presenterade delegationen för jämställdhet en ananlys av miljardsatsningarna på excellensforskning rubricerad ”Hans Excellens”. Den rönte viss uppmärksamhet i pressen därför att den visade vilken negativ inverkan de senaste årens forskningspolitik haft på jämställdheten. Den är en svidande vidräkning med den forskningspolitik som inleddes av Thomas Östros och som fortsatts av Lars Leijonborg, Tobias Krantz och Jan Björklund.
Det är en utomordentligt välgjord och viktig rapport, som använder sofistikerade statistiska metoder, och på ett mycket övertygande sätt visar att det senaste decenniets forskningspolitik haft ett ytterst tveksamt utfall. Satsningarna som lanserats under svulstiga rubriker som ”excellens”, ”kraftsamling”, ”starka forskningsmiljöer”, ”linnéanslag”, ”strategiska medel”, etcetera, har haft kraftiga ”Matteuseffekter”. De har blivit som i Matteusevangeliet: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (25:29)
Resultatet av satsningarna har blivit just att vissa forskare fått enorma anslag. En person har lyckats samla på sig 180 miljoner kronor, enbart genom excellenssatsningar. Eftersom excellenssatsningarna ”motfinansieras” av fakultetsmedel, blir det mindre kvar av dessa för andra forskare. Läget för yngre forskare, för nydisputerade, har förvärrats radikalt av satsningarna.
Vanliga forskare som lyckas konkurrera sig till ett normalt forskningsanslag får betala en avgift om 30–50 procent till sitt universitet. Eftersom universiteten inte har några pengar som inte redan är uppbundna i löner och lokalhyror, leder excellenssatsningarna till ökade overheaduttag från övriga forskare.
Detta förhållande kunde möjligen försvaras om det vore så att ”excellenserna” sprutade ur sig forskning av nobelprisklass. Dessvärre är så inte fallet. Tvärtom visar rapporten med hårda data att de ledande excellensforskarna (”direktörerna”) har en sjunkande produktivitet. Att de producerar mindre trots att de badar i pengar.

Det rör sig alltså om en enorm felsatsning. Rapporten kartlägger mekanismerna bakom. Det visar sig att vetenskapsrådet genomgående varit ytterst tveksamt, eftersom satsningarna till stor del stått i strid med forskarnas meritokratiska ethos. Satsningarna har drivits fram av politiker och enstaka forskningspolitruker. I tidningen Dagens medicin skrevs, mycket träffande, att bakom det märkliga arbetssättet ”ligger missuppfattningen att det skulle finnas forskningsadministratörer som av naturen begåvats med någon form av närmast gudomlig visionär kraft att se in i framtiden och därigenom kunna leda det mindre begåvade forskarkollektivet rätt med hjälp av oerhört skickligt konstruerade strategiska anslagsinitiativ. Naturligtvis är detta rent nonsens.”
Härvid har man till stor del frångått traditionell peer-review, som innebär att verkliga experter på respektive specialitet bedömer. Istället har ett fåtal personer, ofta i sjuttioårsåldern, fått vara bedömare för hela fält av vilka de bara behärskar en bråkdel. Vem som fått excellensanslag har ofta blivit en produkt av slumpen, eller av vetenskaplig närhet till någon av beslutsfattarna som pläderat energiskt för projektet. Samtidigt som väl så anslagsvärdiga projekt fått nobben.

Saken har inte förbättrats av att lärosätenas ledningar fått nominera sökande och ställa sig bakom ansökningarna istället för att anslagen lysts ut i öppen konkurrens. Tilldelningsprocessen har, förebärande brådska, perverterats så att den för såväl utomstående som sökande blivit närmast obegriplig.
Utfallet har bland annat blivit att en kvinna som slagit andra sökande med hästlängder när det gäller konventionella kriterier (tunga publikationer) ställts åt sidan till förmån för män. I andra fall, när samarbete med näringslivet, entreprenörskap, och patenterbar forskning efterfrågats i utlysningen har man förbigått dem som varit mest meriterade i just dessa avseenden.
Kraftsamlingen har vållat stora skador i det svenska forskningssystemet. Kvinnor som är mer kompetenta än manliga konkurrenter förbigås systematiskt, dörren har smällts igen i ansiktet på nydisputerade, och fakultetsanslagen har utarmats ytterligare, samtidigt som den åstundade ”förnyelsen” uteblivit. Gårdagens forskare göds medan morgondagens svälts.

nbsp;