Hamstring av forskningsanslag

De senaste åren har det alltmer talats om att stora belopp ackumulerats på universiteten, att universiteten inte förbrukar sina anslag som de ska, att det ligger miljarder oanvända. Uppsala universitet påstås till exempel sitta på en dryg miljard i oförbrukade anslag. Därför är det utomordentligt intressant att läsa Riksrevisionens rapport “Oförbrukade forskningsbidrag vid universitet och högskolor”.

Det visar sig omgående att det omtalade överskottet i någon mening är en redovisningsartefakt. Saken är den att anslagen forskarna konkurrerat sig till från externa finansiärer dyker upp i universitetetens balansräkningar som ”oförbrukade forskningsbidrag” redan innan anslagen börjat förbrukas. Det rör sig om anslag som beviljats för viss forskning som ska utföras enligt kontrakt. nbsp;

Riksrevisionen gör en djupdykning i mekanismerna som gör att dessa överskott uppkommer i balansräkningen. En del av förklaringarna framstår som triviala. I vissa fall fattas beslut så sent på året att den tilltänkta forskningen inte hinner sättas igång. Intäkts- respektive utgiftsredovisningen tar inte hänsyn till enskilda projekt. Etcetera.

En viktig förklaring ligger i regeringens medvetna satsning på vissa seniora forskare, som i allt väsentligt följt Matteusevangeliet, “åt dem som haver skall varda givet”, och under olika svulstiga beteckningar såsom “kraftsamling”, “excellenssatsning”, “Linnéstöd”, “strategiska medel”, försett vissa forskare med mer pengar än de förmår göra av med samtidigt som man snedvridit prioriteringssystemet och försvårat för yngre forskare. Några “excellensforskare” sitter med jättebelopp som de inte förmått spendera. nbsp;

Att många anställningar är knutna till externa bidrag – forskarna konkurrerar sig till pengar från forskningsråden – innebär att det finns mycket starka skäl att hushålla med anslagen. Forskaren riskerar att varslas på grund av arbetsbrist när hans eller hennes externa finansiering upphör. Därtill kan läggas att andelen forskare med en liten andel forskning i basanslag i tjänsten har ökat till följd av ökningen av antalet befordrade professorer. nbsp;

Enligt revisionen finns forskare som har starka incitament att skjuta fram användningen av beviljade forskningsanslag så länge som forskaren beviljas förlängd dispositionstid från finansiären samtidigt som han eller hon producerar tillräckligt med resultat för den fortsatta karriären. Kort sagt, i ett system med alldeles för få fasta forskartjänster försöker forskarna övervintra. nbsp;

Dessutom är planeringen svåröverskådlig. Eftersom beslut om tilldelning kommer sent förekommer det att forskaren är uppbunden av undervisning och inte kan dra igång projektet förrän en termin senare. Saken förbättras inte av att institutionerna verkar ha dålig pejl på projektansökningarna. I en fallstudie som revisionen lät göra vid Göteborgs universitet fanns projektplaner inte diarieförda vid fem av sex institutioner.
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att göra systemet mer transparent så att man i den nationella statistiken ska kunna avläsa hur universiteten omsätter anslagen till forskning, medan forskningsråden bör få i uppdrag att bättre anpassa planeringscyklerna till lärosätenas planeringscykel. nbsp;

Lärosätena uppmanas i sin tur att använda budget och planeringsverktyg som möjliggör regelbunden och systematisk uppföljning av externa forskningsbidrag, etcetera. Det är med andra ord upplagt för ytterligare centralisering, som knappast lär göra någon gladare. Begränsar man forskarens frihet att hushålla med sina anslag är risken stor att de kommer att spenderas fel, att anslagsförbrukning i vissa lägen kan bli ett självändamål som övertrumfar att producera bästa möjliga forskning.

Det rör sig om stora pengar, nästan ett års forskningsanslag, som väntar på att användas. En fråga som inställer sig är om man inte skulle kunna låna en del för att göra om utbildningsbidragen till doktorandtjänster. I dagsläget har Lund, Chalmers, Linköping och Umeå beslutat avskaffa utbildningsbidragen. Det har givetvis stor betydelse vid rekryteringen. För de allra skarpaste, mest begåvade, studenterna som kan välja universitet riskerar Uppsala att bli ett tredje eller fjärdehandsval. Ytterst handlar det om att slippa bli utförsäkrad.

nbsp;