En massa hullabaloo för ingenting
Fakultetsnämnderna har i dagarna yttrat sig om organisationsutredningen. Samtliga är rörande överens och tillstyrker dess huvudförslag, att dagens fakultetsnämnder ska behållas. Teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden och den medicinsk-farmaceutiska skriver det inte klara verba, men det råder ingen tvekan om att de kan vara glada över att slippa den hemsnickrade benämningen ”vetenskapsområde”.
Begreppet ”vetenskapsområde” som administrativ kategori har en kort historia. Det infördes i slutet av 90-talet huvudsakligen för att man skulle kunna öppna nya högskolor med forskning och forskarutbildning, för att kringgå den väletablerade normen att universitet ska ha minst tre fakulteter. Internationellt fungerar det inte alls.
Ett centralt förslag i organisationsutredningen är att rösträtten i fakultetskollegierna skulle vidgas till forskare och postdoktorer. Fakulteterna välkomnar att forskare inkluderas i fakultetskollegierna men när det gäller postdoktorer ställer man sig praktiskt taget genomgående avvisande och hävdar att endast tillsvidareanställda lärare eller forskare med vetenskaplig kompetens och minst 40 procents anställning ska ha rösträtt och vara valbara.
Den sakliga grunden är främst att postdoktorer går på tillfälliga förordnanden eller stipendier, ofta på 2 år, och normalt är uppdragen man kan väljas till, ledamot i styrelse och fakultetsnämnd, prefekt, studierektor o s v, treåriga. Det är ovedersägligt. Men samtidigt är det pinsamt att postdoktorer ställs utanför allt inflytande.
Det anses självklart att studenter och doktorander, liksom de akademiska lärarna och den tekniska och administrativa personalen, ska vara representerade och kunna påverka besluten. Postdoktorerna faller däremot helt utanför. Till saken hör att de ibland är ytterst utsatta. Det senaste decenniets uppstyrning av forskarutbildningen har medfört att en del avarter som tidigare förekom inom forskarutbildningen istället börjat uppträda på den postdoktorala nivån.
Fakulteterna inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga området är utomordentligt kritiska till att områdesnämnden på deras sida föreslås få fler ledamöter, och poängterar att den humanistisk-samhällsvetenskapliga områdesnämnden främst ska vara ett organ för visst samarbete och samordning mellan fakulteterna, varför den i huvudsak bör bestå av dekanerna och studenter och doktorander. Det är en högst relevant synpunkt, ytterst handlar det om att undvika konflikter mellan områdesnämnden och fakultetsnämnderna.
Flera är också ytterst kritiska mot begräsningen i mandatperioder, som utredningen förespråkar. Dekaner och prodekaner skulle, enligt utredningen, endast kunna väljas om en gång, d v s sitta högst sex år. Någon motsvarande tidsbegränsning finns inte för rektor, prefekter eller studierektorer. Något motiv till tidsbegränsningen anges ej.
Det finns i och för sig starka skäl att inte ha förtroendeuppdrag som rektor eller prefekt eller dekan längre än sex år. Risken är uppenbar att kontakten med forskningen går förlorad. En begränsad mandatperiod innebär att uppdragen fördelas på fler, att färre karriärer går i stöpet, men i så fall bör det råda symmetri. För att citera teologiska fakulteten ”om en sådan begräsning införs är det önskvärt att uppdragen som prefekt och rektor, av samma skäl, begränsas på motsvarande sätt.”
Att fakulteterna ställt sig bakom organisationsutredningen talar starkt för att dagens ordning kommer att bestå med blygsamma justeringar. Men man kan konstatera att detta resultat haft absurda kostnader. Tusentals arbetstimmar som kunde ha använts till utbildning och forskning har gått till spillo. Arvoden och reseräkningar har utbetalats till en extern ordförande och olika konsulter.
Frågorna inställer sig: Hur kom det sig att yttersta ansvaret för att utreda organisationen i första vändan, förra hösten, gavs till en person utan doktorsexamen? nbsp; Varifrån kom den egendomliga idén att vissa förtroendeuppdrag ska vara tidsbegränsade men inte andra? Är det rimligt att universitetets egen utredningskapacitet är så begränsad att man måste vända sig till de tidigare rektorerna i Oslo och Lund för att få en godtagbar rapport? Utredningens huvudresultat är att inga större förändringar ska göras. Det har varit en massa hullabaloo för ingenting.
