Slutet för självständiga lärosäten?

När allianspartierna befann sig i opposition drev de energiskt tesen att universiteten var politiserade på grund av att regeringen utsåg såväl styrelsemajoritet som ordförande i universitetsstyrelserna. När folkpartiet väl etablerat sig i utbildningsdepartementet var en av Lars Leijonborgs första åtgärder att ändra hur styrelserna tillsattes. Som en stor frihetsreform lanserades, att högskolorna skulle få utse styrelserna istället för regeringen. Den senares roll inskränktes till att fastställa valen genom att fatta de formella besluten.
Dessvärre analyserade man inte hur universitetsstyrelserna fungerade. Hade man bemödat sig med att skaffa ett beslutsunderlag värt namnet hade man funnit att den främsta effekten av att man sedan 1988 haft en majoritet externa ledamöter är att de föredragandes makt ökat dramatiskt. De föredragande har ett enormt informationsövertag i förhållande till de ”externa ledamöterna”. Styrelserna fick alltmer funktionen att tillstyrka ledningens förslag, och utgöra legitimitetskälla för dessa, att fatta övergripande symboliska beslut om inriktningen. Ledningens betydelse stärktes således enormt, och en tilltagande centralisering följde i dess spår.
Man underlät också att definiera hur universitet konstitueras. Rimligen består ett universitet av de akademiska lärarna och studenterna. Men så uppfattades saken inte alls av universitetsrektorerna. De uppfattade saken som att de var högskolorna personifierade. Således har man fått en ordning där rektorerna föreslår sina egna styrelser. Resultatet har blivit vad Ann Fritzell, utredare på SULF, kallar ”självständiga universitetsledningar”.
Nu har regeringen insett sitt misstag. I en departementspromemoria föreslås ett förändrat nomineringsförfarande för de så kallade ”externa ledamöterna”. Den konstaterar, att ”det är problematiskt om det kan uppfattas som att rektor i praktiken själv utsett styrelsen, samtidigt som det kan bli aktuellt för styrelsen att ta ställning till frågor om förtroende för rektor.” Därför vill man ändra förfarandet för att utse styrelsernas majoritet.

Så långt är allt väl. Men konsekvenserna departementet drar skulle dessvärre kunna innebära slutet för självständiga lärosäten. För att komma tillrätta med problemet förespråkas två alternativ. Det ena innebär att man skulle ha en nationell nomineringsförsamling vilken skulle ha till uppgift att vaska fram lämpliga styrelseledamöter, vilka ska vara utomordentligt kunniga i högskolefrågor, kunna det aktuella lärosätet utan och innan, och varken vara anställda vid något lärosäte eller vara studenter. Det är en närmast omöjlig uppgift. Dessutom är det inte alldeles lätt att finna någon värdmyndighet. Om Högskoleverket ska fylla funktionen är det centralt att den inte krockar med verkets tillsynsfunktion.
Det andra förslaget innebär att man skulle ha någon variant av lokal nomineringsförsamling, möjligen knuten till länsstyrelserna. Landshövdingarna skulle till exempel kunna fylla funktionen. Det centrala för departementet är att det inte får finnas en risk för politisering, för att politiker utser styrelseledamöter. Samtidigt finns en föreställning att styrelsen bör bestå av personer som inte är verksamma vid universiteten.

Att ha majoriteter som inte är verksamma vid universiteten medför en rad svårigheter. Det blir svårt eller omöjligt för de externa ledamöterna att till fullo förstå vad besluten ytterst innehåller samtidigt som rektorerna får ett så stort övertag att styrfunktionen riskerar gå förlorad.
Vill man ha självständiga lärosäten vore det rimliga att förordna att det ska anordnas val vid högskolorna. Det mest logiska vore att de akademiska lärarna och studenterna fick välja styrelse, att ledamöterna nominerades till regeringen efter val i elektorsförsamlingar, och att man förordningsreglerade detta förfarande. Ända fram till 1988 hade de akademiska lärarna och studenterna tillsammans majoritet i styrelserna och det fungerade alldeles utmärkt. Att de externa ledamöterna fick majoritet tillmötesgick ett krav från centerpartiet för att detta skulle gå med på att de avskydda regionstyrelserna avskaffades. Det är säkert bra med några externa ledamöter för att förhindra att styrelserna blir inkrökta. Men det är svårt att se någon fördel med att de ska utgöra en majoritet.

nbsp;