Ska främlingsfientlighet få råda?

Det har alltid funnits viss främlingsfientlighet. Men på senare år förefaller främlingsfientligheten att ha ökat. Ett frapperande exempel är beslutet att studenter som inte kommer från EU och EES-området i fortsättningen ska betala terminsavgifter.
Okunniga rektorer, påhejade av usla rådgivare, har välkomnat terminsavgifterna, i hopp om att det skulle bli en förstärkning av lärosätesekonomin. Hade de bemödat sig med att se sig om i världen kunde de lätt konstaterat att när terminsavgifter införs dröjer det sällan innan staten och skattebetalarna träder tillbaka.
På politiskt håll har saken uppfattats som att det är otillständigt att svenska skattebetalare ska finansiera utländska studenters utbildning. Det framställs som en ren förlustaffär. Att majoriteten – vilken kommer från EU och EES-området – av de utländska studenterna, inte betalar några terminsavgifter, och att de som drabbas främst är de som kommer från fattigare utomeuropeiska länder, har man inte fäst något avseende vid.
Stipendieprogrammet, som i den politiska retoriken skulle kompensera, är så påvert, att politikerna lika gärna kunde gå ut och säga: Vi vill bara ha rikemansbarn, som kan betala för sig, från Asien och Afrika. Men istället serveras allmänheten en snömosretorik om att svenska lärosäten ska konkurrera med kvalitet. Frågan varför en rationell student skulle välja Sverige, med ett litet och svårt språk och långa vintrar, framför engelska eller amerikanska lärosäten verkar inte ens ha ställts.

Visst har det funnits utbildningar på masternivå som inte hållit måttet, till vilka inte minst vissa mindre högskolor lockat aningslösa utländska studenter med aggressiv reklam, och som med fördel kunde läggas ned. Men på det hela taget talar det mesta för att Sverige har gjort en förlust. Härförleden gick Börje Ekholm, vd för Wallenbergsfärens Investor, och Carl Bennet (Gettinge), ut på DN debatt och kallade beslutet ”ett allvarligt misstag” och konstaterar att det är helt klart ”att avgiftsfri utbildning varit en unik konkurrensfördel, som givit Sverige ett försprång mot omvärlden.” Mot bakgrund av att antalet utomeuropeiska studenter fallit med 90 procent förespråkar dessa näringslivets höjdare omedelbara åtgärder.
På sikt drabbas även forskarutbildningen. En stor del av de utomeuropeiska doktoranderna rekryteras nämligen från masternivån. Det blir omöjligt (för den som inte har stenrika föräldrar) att läsa masterkurser för att meritera sig till forskarutbildningen. Således tunnas rekryteringsunderlaget ut eller försvinner.
Har det blivit mörkare för studenter från så kallat tredje land så ljusnar det däremot lite på doktorandfronten. Doktorander som inte kommer från EU eller EES-länderna har länge befunnit sig i strykklass. Trots att de normalt har lön och betalar skatt behandlas de ytterst styvmoderligt av de svenska migrationsmyndigheterna. Under långa perioder kan de bli fångna i Sverige därför att migrationsverket regelmässigt sölar med visumansökningar, så att de inte kan åka på konferenser i andra länder, än mindre turista.
Den svenska staten har en konstig attityd. Trots att man satsar stora belopp på deras utbildning – en doktorsexamen kostar bara i lönemedel en dryg miljon, till det kommer experimentell utrustning, materiel, handledning, lokaler, telefon, etcetera, så gör man det ytterst svårt för doktorander från tredje land att stanna kvar i Sverige. Tiden som doktorand kvalificerar inte för permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.

Nyligen presenterades dock en utredning, den så kallade cirkulärmigrationsutredningen (SOU 2011:28), som vill ändra på sakernas tillstånd. Utredningen konstaterar att dessa doktorander är en ytterst kvalificerad grupp, som kan lämna värdefulla bidrag till utvecklingen såväl i Sverige som i sina ursprungsländer. Därför föreslås, att i utlänningsförordningen införs en ny tillståndsform, ”uppehållstillstånd för utbildning på forskarnivå.” Perioden som doktorand ska kvalificera för permanent uppehållstillstånd, även gälla närstående, och dessutom förespråkas generösa möjligheter till studieavbrott under kvalificeringsperioden.
Det återstår att se om regeringen förmår ta tillvara dessa utmärkta förslag eller om främlingsfientligheten ska få råda.

nbsp;