Överdrivet ansökningselände

Oavsett regeringens färg har utvecklingen det senaste decenniet gått mot mindre rörlighet och mindre konkurrens vid universiteten. Man läser sin grundutbildning, doktorerar, blir akademisk lärare, och professor, på samma lärosäte. Trots retoriken om behovet av konkurrens och ökad rörlighet, för att förhindra inavel och navelskådning, har de flesta politiska åtgärder de senaste åren närmast varit ägnade att ytterligare begränsa rörligheten. Sedan forskarassistenttjänsten, en meriteringstjänst avsedd att leda till docentkompetens, avskaffats på avregleringens altare finns inte några meriteringstjänster värda namnet att söka.
Universiteten har länge fört en kampanj för att forskningsmedlen ska ges i form av fasta basanslag, som i dagligt tal kallas fakultetsmedel, istället för genom konkurrensutsatta projektmedel som fördelas av forskningsråden. Man vill kort sagt ha mer bas-anslag och mindre konkurrensutsättning. I ett avseende är det väl grundade anspråk. Fakultetsanslagen skars ner dramatiskt i samband 90-talets ekonomiska kris, samtidigt som statsmakten öppnade en rad nya högskolor och ökade antalet studenter utan att öka resurserna i motsvarande grad. Resultatet har blivit mindre undervisning, större grupper, lägre kvalitet, akademiska lärare som går på knä och inte har några möjligheter att forska. Att höja fakultetsanslagen är således ytterst väl motiverat för att inte grundutbildningen ska förslummas och för att forskning ska kunna bedrivas i tjänsten.
Men kampanjen missar en central poäng i arbetsfördelningen med forskningsråden när man vill föra över rådsmedel till universiteten. Universiteten står för långsiktiga prioriteringar, främst genom att besluta om vilka professurer och anläggningar som ska finnas, medan forskningsråden står för kortsiktiga prioriteringar. Forskarna ansöker om pengar för projekt och rådens prioriteringskommittéer (som är tillsatta genom val bland forskarna) står för inomvetenskaplig bedömning. Stora rörliga medel kanaliseras så till forskningsfronten.

Ett vanligt argument mot forskningsråden och systemet att forskningspengar hela tiden omprioriteras i konkurrens till den främsta forskningen är att forskarna sjunker ner i ett ansökningselände. I vissa sammanhang framställs det som om de ägnar hälften av sin tid åt att söka pengar. Därför är det ytterst intressant att läsa en färsk statistisk analys från Högskoleverket, som visar att ansökningseländet är överdrivet. Den bygger på data insamlade av SCB.
Enligt rapporten ägnas tio procent av forskningstiden åt att ansöka om forskningsmedel, vilket motsvarar fyra procent av den totala arbetstiden. Professorer och forskarassistenter ägnar mest tid åt forskningsansökningar. Mest tid för ansökningar använder kvinnliga forskarassistenter. De ägnar 13 procent av sin forskningstid till att ansöka om medel. Det framkommer även tydliga skillnader mellan fakulteterna. Medicinare ägnar mest tid åt att söka forskningsmedel, sannolikt därför medicinare har flest olika källor att söka från. nbsp;

Rapporten innehåller även en del andra intressanta siffror. De visar sig att de som forskar minst är de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Där ägnas 33 procent av arbetstiden till forskning och tre procent till ansökningar. Mest forskningsintensiva är de naturvetenskapliga fakulteterna, där 50 procent av arbetstiden används för forskning, respektive 4 procent för ansökningar. Naturvetarna följs av medicinare, med 48 procent forskning och 5 procent ansökningar, och teknologer, med 43 procent forskning respektive 4 procent ansökningar.
En särskilt intressant siffra gäller doktorandernas forskning. Enligt Högskoleförordningen kan institutionerna lägga högst 20 procents institutionstjänstgöring på doktorander med ordinarie studiefinansiering. Doktorandernas arbetstid borde således bestå av 80 procent forskning. Men enligt undersökningen ägnar manliga doktorander 72 procent, och kvinnliga 65 procent, av sin tid till forskning. Någonstans försvinner alltså tid. Frågan inställer sig om det är något fel på det statistiska underlaget? Eller om institutionerna utnyttjar att doktorander har svårt att avböja undervisning och andra sysslor? I det senare fallet är det allvarligt, eftersom man som doktorand bara har fyra år på sig och tiden sällan räcker till.

nbsp;