Darr på ribban

Statsmakten sköt inte till de resurser som krävdes för att de befordrade professorerna skulle få möjligheter att forska som professorer. På 1900-talet var det inom många ämnen oerhört svårt att bli professor. 1999 infördes möjligheten för lektorer att bli professorer genom befordran. Det var huvudsakligen en nomenklaturreform. Statsmakten sköt inte till de resurser som krävdes för att de befordrade professorerna skulle få möjligheter att forska som professorer. nbsp;Följden blev att det finns två sorters professorer vid Uppsala universitet: lärostolsprofessorer med en stor andel forskning i tjänsten, och befordrade professorer med arbetsuppgifter som en lektor, det vill säga en stor andel undervisning. nbsp;
Nu föreligger en utvärdering av hur befordringsreformen slagit på Uppsala universitet, Darr på ribban. Bakom rapporten står pedagogerna Ulla Riis, Thérèse Hartman och Sara Levander (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala Studies in Education No 127). Studien bygger på det offentliga skriftliga material som ansökningarna om befordran genererat, från vilket ett antal index konstrueras som visar hur olika faktorer bedöms över tid, till exempel vetenskapliga meriter, pedagogiska meriter, och så kallad samverkan. nbsp;

Det är både givande och oroande läsning. Antalet professorer har ökat kraftigt. Men antalet lärostolsprofessorer minskar. År 2010 fanns 300 befordrade professorer och 245 lärostolsprofessorer, ca 50 lärostolsprofessorer har försvunnit. Det är således färre professorer som automatiskt har forskning som huvudsyssla. nbsp;
Lärostolarna har fördelen att de tillsätts i konkurrens; vilket innebär en mycket grannlaga prövning av deras meriter såväl vetenskapligt som pedagogiskt, inte minst handledningsmeriter. En klar fördel med befordringsreformen är att professur blir en kompetensnivå. Tiden när det bara fanns en professor i varje ämne, ungefär som det bara finns en biskop i varje stift, är förbi, och saknas knappast av någon.

Det visar sig att de ribbor som de sökande måste klara sig över varierar över tid. När reformen var ny ställdes mycket höga krav på den vetenskapliga meriteringen. Kraven har enligt studien sjunkit något. Samtidigt har de pedagogiska kraven gradvis höjts. Samverkan med samhället utanför universitetet i form av patent, samarbete med industri, populärvetenskap, etcetera, verkar inte spela någon roll för utgången av befordringsärendena.
Erfarenheter av uppdrag som föregås av val och som speglar vetenskapssamhällets förtroende främjar befordran, till exempel uppdrag som studierektor eller prefekt. Rörligheten är minimal inom medicinsk-farmaceutisk och humanistisk-samhällsvetenskaplig fakultet. Inom medicinsk-farmaceutisk fakultet och teknisk-naturvetenskaplig fakultet främjar däremot rörlighet befordran, till exempel post-doc perioder utomlands. nbsp;

Kvinnor som befordras har, enligt rapporten, något sämre vetenskapliga meriter än män. Men de har bättre pedagogiska meriter än männen, och de har betydligt mer erfarenhet av ledningsuppgifter och uppdrag som avspeglar vetenskapssamhällets förtroende.
En professor ska också ha en gedigen pedagogisk meritering. Här framträder några intressanta konflikter. Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten satte kraven högt och avstyrkte vissa ansökningar med hänvisning till brister i den pedagogiska meriteringen. Den dåvarande rektorn, som fattar det slutliga beslutet om befordran, valde dock att köra över fakulteten och befordra somliga till professorer trots att fakulteten avstyrkt.
Vid medicinska-farmaceutiska fakulteten rådde närmast motsatt förhållande, ett antal ansökningar avstyrktes av de sakkunniga på grund av bristande pedagogiska meriter, men, enligt rapporten, informerades inte om detta i det skriftliga underlaget till rektor. De blev således professorer. Enligt rapporten ”är det svårt att tro att detta beror på något annat än att de ansvariga inom området medvetet bortsett från behörighetsgrunden pedagogisk skicklighet.”

Mest oroande är att sakkunniginstitutet förfaller. Sakkunnigutlåtanden är ett viktigt utvärderingsinstrument, som ger betyg på vetenskapliga arbeten, och signaler om vad som är bra och mindre bra forskning. Enligt rapporten blir de allt kortare och magrare. Signalvärdet går förlorat. Beslutsunderlaget blir ytterst tunt. De sökande gör rättsförluster. Kvaliteten blir lägre. Ribban sänks. Talet om ”världsklass” blir tomt skryt. Det är läge för skärpning. nbsp;

nbsp;