Färre än hälften klara

Går man tillbaka i tiden finner man att studieavbrotten inom forskarutbildningen var mycket omfattande. Av dem som antogs i början på 70-talet hade totalt sett endast en tredjedel avlagt doktorsexamen tio år senare. Universitets- och Högskoleämbetet konstaterade i en rapport 1986 förfärat att endast femton procent av årskullen som antogs till forskarutbildningen vid samhällsvetenskaplig fakultet 1972/73 hade tolv år senare avlagt doktorsexamen. Vid humanistisk fakultet var resultatet ännu magrare. nbsp;
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Antagningsbegränsning har införts, liksom krav på finansiering från antagningen, individuella studieplaner och obligatorisk handledarutbildning. Fakultetsnämnderna tar ett aktivt ansvar för forskarutbildningen, och blir inte doktoranderna klara ställs frågor. Dessa åtgärder har fått effekt. Numer disputerar en majoritet av doktoranderna. En stor andel blir dock inte klara.

Därför är det högintressant att Högskoleverket gjort en studie om ”Orsaker till att doktorander lämnar forskarutbildningen utan examen.” Det är sannolikt den första i Sverige i sitt slag. Ingen har tidigare gått på djupet i frågan. Studien följer upp två årskullar. De som antogs läsåren 1999/2000 och 2000/01. nbsp;
Inledningsvis konstateras att examinationskvoten ökat väsentligt. Av dem som antogs 1980 hade endast 36 procent avlagt doktorsexamen inom 8 år. Av dem som antogs 1990 hade 49 procent blivit klara inom 8 år, och av dem som antogs 2000 hade 69 procent avlagt examen inom motsvarande tidsrymd. nbsp;
I förhållande till den stipulerade studietiden, fem år brutto med institutionstjänstgöring, hade dock endast 43 procent av dem som antogs 2000, respektive 45 procent av dem som antogs 2005, disputerat inom fem år. Mer än hälften av doktoranderna är alltså inte klara när studiefinansieringen är slut. De blir beroende av institutionens nåd, externa medel, stipendier, eller anhöriga, för att kunna slutföra avhandlingsarbetet.

Undersökningen har ställt en enkät till dem som avbrutit utan examen. Enkäten innehöll nästan 100 frågor. Resultaten visar att 76 procent av dem som avbrutit forskarutbildningen hänvisar till faktorer inom forskarutbildningen. Listan av faktorer toppas med ”otillräckligt stöd av handledaren” (40 procent), följt av ”tappade motivationen” (37) och ”bristfällig psykosocial arbetsmiljö” (28).
Sociala faktorer, spelade också en stor roll, 56 procent hänvisar till sådana. I topp låg ”trivdes inte med att doktorera” (25 procent), varefter kom ”svårighet att kombinera med familj” (16) och sjukdom (8).
En stor andel, 49 procent, hänvisar till arbetsmarknadsfaktorer. 18 procent uppgav att det hade varit ”svårt att kombinera forskarutbildning med arbete”, 14 procent hade fått arbete som matchade utbildningen. När det gällde svårigheter att kombinera arbete och forskarutbildning utmärkte sig doktoranderna i medicin: bland dessa hade nästan var tredje som hoppat av uppgett detta som bidragande skäl till att de hoppat av. Något som sannolikt avspeglar att de i stor utsträckning finansierar sin forskarutbildning med anställning som läkare.

Även ekonomiska faktorer har spelat en central roll för avhoppen. 42 procent nämner det som en bidragande faktor. En skrämmande sak är att många förefaller ha kommit ganska långt. Trettiofyra doktorander uppger att de hoppat av sedan doktorandtjänsten upphörde. Av dessa uppgav arton att de hunnit till 80 procent eller mer av forskarutbildningen. Det förefaller således som om det ligger ett antal avhandlingar i byrålådor och samlar damm. nbsp;
Avhoppen är vanligast i början av forskarutbildningen, 40 procent hoppade av redan första året. Ytterligare 32 procent slutade innan de hunnit halva utbildningen. Naturvetare och humanister utmärker sig med sena avbrott, när de är nästan klara. nbsp;
Det finns naturligtvis de som inte passar för att doktorera, eller som finner det för svårt. Men att mer än hälften av doktoranderna inte är klara när studiefinansieringen upphör borde stämma till eftertanke. Handledning, motivation, och bristfällig psykosocial arbetsmiljö, är saker som fakulteterna borde kunna göra något åt. Mycket skulle vara vunnet om det vore lättare och mindre dramatiskt att byta handledare. Idag blir det alltför ofta ett trauma både för både doktorand och handledare.

nbsp;