Inkompetens förhindrar autonomi

Det finns en omfattande kritik mot att rektorerna i ämbetet föreslår majoriteten som ska sitta i universitetetsstyrelserna. Rektor väljer praktiskt taget sin egen styrelse. Det brister således i kontroll och maktbalans. Utvecklingen till denna ordning inleddes 1989. Fram till dess hade studenter och de akademiska lärarna tillsammans majoritet och alla viktigare frågor avgjordes ytterst i styrelsen (konsistoriet).
I en kompromiss mellan centern och sossarna, infördes 1989 en extern majoritet bestående av så kallade ”övriga ledamöter” som utsågs av regeringen. Advokatyren för förändringen var att samhället skulle få ett större inflytande. I praktiken innebar det att styrelsens majoritet blev lekmän, att det professionella och korporatistiska inslaget minskade radikalt, och att de föredragandes makt ökade.
Förändringen har blivit ödesdiger. Den har medfört en enorm maktkoncentration till rektor, inte minst i förening med att institutionsstyrelserna i högskoleförordningen avskaffades (1993), och att det samtidigt förordnades att rektor skulle utse dekaner på förslag av fakulteterna istället för att dessa skulle vara betrodda att välja sina dekaner. Byråkraterna började nu tala om linjeorganisation, efter militär förebild.
1987 när Martin H:son Holmdahl var rektor, och alla kritiska beslut behandlades i ett konsistorium där de akademiska lärarna och studenterna tillsammans hade majoritet hade centralförvaltningen 262 tjänstemän. Han efterträddes av Stig Strömholm 1989, vilken får sägas ha hållit ställningarna väl. När hans ämbetsperiod led mot sitt slut 1997 bestod den centrala förvaltningen av 267 tjänstemän.

Under senare hälften av 90-talet infördes även externa ordföranden: det vill säga, rektor fick inte längre vara ordförande. Regeringen utsåg såväl majoriteten av styrelsen som dess ordförande. Nu tog förvaltningens tillväxt verklig fart. Under Bo Sundqvists tid som rektor växte förvaltningen till närmare 350 tjänstemän 2006. Siffrorna är hämtade från universitetskatalogerna. De kan vara behäftade med mindre fel, på grund av tjänstledigheter, halvtidstjänster, etc, men de är jämförbara och trenden är ovedersäglig. Under Sundqvists tid svällde förvaltningen som aldrig förr.
De korporatistiska principerna, som innebar att de akademiska lärarna tillsammans med studenterna styrde universitetet, sattes av statsmakten åt sidan till förmån för en tilltro till starka ledare, till managers, och inte minst den felaktiga föreställningen att universitet kan förnyas uppifrån, snarare än med genombrott i laboratorier och seminarier.
Fredrik Melander, statsvetare i Lund, hävdar i sin avhandling, att ”dagens styrelsesammansättning där de så kallade allmänrepresentanterna är i majoritet saknar … den legitimitet, förankring i organisationen och kunskap om organisationen som krävs för att att klara av att hantera och genomföra genomgripande strategiska vägval. Kollegiala beslutsprocesser är på lång sikt det enda fungerande styrinstrumentet inom universiteten.”
Förhoppningarna inom universitetet var därför stora när alliansen talade om att avpolitisera universiteten och öka deras autonomi. Dessvärre har både Leijonborg och Björklund visat sig vara helt främmande för universitet och forskning. Ingendera har ens läst vid ett universitet. Det myckna talet om autonomi har hittills varit munväder. Istället för att avhända sig utnämningsmakten har man avreglerat en rad kritiska moment, avskaffat fakultetsnämnderna i högskoleförordningen etcetera, men behållit utnämningsmakten.

Regeringen utnämner alltjämt rektor och styrelsernas majoritet. Nu försöker man komma tillrätta med den egendomliga ordningen att rektor nominerar vilka som ska sitta i styrelsen med ett förslag som innebär, att landshövdingen på regeringens uppdrag tillsammans med någon annan person med kännedom om högskolan (som exempel nämns pensionerade rektorer) ska nominera styrelsemajoriteten till regeringen. Regeringen ska således även i fortsättningen utse rektor och styrelse. Proposition väntas i vår.
Den politiska styrningen genom utnämningsmakten består således samtidigt som den akademiska autonomin underminerats genom att dess bas i författning avskaffats. När Björklund reser land och rike runt och talar om att han ökat universitetens autonomi är det nonsens som demonstrerar pinsam inkompetens.

nbsp;