Nattståndet från departementet

I dagarna remissbehandlas en departementspromemoria med ”förslag för att förbättra doktoranders studiesociala villkor”. Den får en att undra hur det står till med sakkunskapen i departementet. Om utbildningsdepartementet befinner sig på månen? Eller en annan planet? Promemorian föreslår nämligen en rad saker som redan är genomförda vid alla bättre universitet.
Ett stort nummer görs av att man förespråkar en övergång till en ett-plus-tre-modell, med ett års utbildningsbidrag och tre års doktorandtjänst. I dagsläget råder nämligen nominellt en modell, som innebär att det är två-plus-två år, alltså två år på bidrag, två år på tjänst. Det är vad som föreskrivs i högskoleförordningen. Men i Uppsala har man vid teknisk-naturvetenskapliga fakulteten sedan tidigt 90-tal haft högst ett år på utbildningsbidrag, följt av tre års doktorandtjänst. Det har varit nödvändigt för att få bra doktorander, för att locka de mest studiebegåvade att doktorera.
2010 följde de övriga fakulteterna efter, och nu gäller högst ett år bidrag därefter tre år tjänst vid hela Uppsala universitet. Situationen är likartad vid övriga universitet. Flera har gått längre: Lund, Linköping, Chalmers, KTH, Göteborg och Umeå har beslutat att helt avskaffa utbildningsbidragen. Det är också aktuellt i Uppsala. Departementet föreslår alltså något som i praktiken redan är genomfört.
Departementet föreslår också att doktorander som är sjuka eller föräldralediga på utbildningsbidrag (man får behålla bidraget) ska ha ”rätt” till förlängning, som motsvarar sjuk- eller föräldraledigheten. En bestickande tanke. Det finns bara en hake. Det är redan så idag. Det finns inte en fakultet som inte förlänger, eller prolongerar som det heter i Uppsala, för att kompensera för sjuk- och föräldraledigheter. Departementet slår in öppna dörrar.

Det föreslås också att universiteten ska bli skyldiga att försäkra utländska doktorander som har stipendier. Också det en god tanke, men den är redan genomförd. I Uppsala kräver det lokala regelverket att institutionerna försäkrar sina utländska doktorander.
Departementets förslag framstår som luftgitarr. Man frågar sig vad som hänt med alliansen? Både Moderaterna och Folkpartiet har när de befunnit sig i opposition vid ett flertal tillfällen motionerat om att man ska avskaffa utbildningsbidragen. När moderaten Per Unckel var utbildningsminister avskaffades till och med utbildningsbidragen 1993, för att sedan återinföras av Carl Tham när denne blev utbildningsminister 1994.
Folkpartiet har hittills inte lyckats något vidare med forskningspolitiken. I praktiken fungerar Peter Honeth, en pensionerad universitetsdirektör, som forskningsminister. Det mesta som serveras av denne geront vilar på nattståndna idéer, som möjligen var intressanta på Hedenhös tid. Att man nu lanserar förslag som redan är genomförda är direkt genant.
Vill regeringen verkligen göra något för morgondagens forskare, något som framstår som en reform, i den kommande forskningspropositionen finns ett par saker den skulle kunna göra för relativt blygsamma kostnader.
För det första kan regeringen upphäva, avskaffa, förordningen om utbildningsbidrag. Utbildningsbidragen är otidsenliga och socialförsäkringsmässigt bristfälliga, särskilt efter de stora förändringarna i socialförsäkringssystemet runt 2005 vilka medfört att doktorander blir utförsäkrade under en lång period när de övergår från utbildningsbidrag till doktorandtjänst.
För det andra kan regeringen införa en särskild uppehållstillståndsform för utländska doktorander, såsom föreslogs av cirkulärmigrationsutredningen (SOU 2011:28) förra året. Uppehållstillstånd för doktorander, enligt utredningens förslag, innebär att perioden man doktorerar kan räknas tillgodo för att få permanent uppehållstillstånd när doktorsexamen avlagts.

Närmare hälften av doktoranderna vid teknisk- och naturvetenskaplig fakultet är från utlandet. Det är märkligt att samtidigt som näringslivet har brist på högt kvalificerad arbetskraft och man satsar stora belopp på utländska doktorander, så behandlar migrationsverket dem på ett ytterst avvisande och stundom direkt förödmjukande sätt.
De behövs för Sveriges industriella framtid och det borde vara en lätt sak för folkpartiet med sin liberalism och internationalism att lägga om politiken så att de välkomnas.

nbsp;