Stora kanoner
Den länge emotsedda forskningspropositionen ska snart presenteras. Jan Björklund har inte imponerat som utbildningsminister. Kanske är det att hans högre utbildning inskränker sig till försvarshögskolan. Den militära utbildningen är inte avsedd att främja kritiskt tänkande och allmänt ifrågasättande. Snarare är det lydnad och linjeorganisation som gäller. Och, det är just en sådan toppstyrd organisation han öppnat för med de senaste årens avreglering av universiteten.
Akademin förfaller skriver historikern Anders Ambjörnsson på Newsmill. Den styrs inte längre efter professionella kriterier utan efter kommersiella och politiska: ”Den akademiska republiken har förvandlats till en kuvad hjord som varje år ber om medel för att kunna fortsätta bedriva forskning och utbildning. En universitetsledare företräder inte mera verksamheten, hon kontrollerar den — en polito-byråkratisk chef som av huvudmännen satts att utöva administrativ makt.”
Ambjörnsson manar till uppror. Något sådant lär det inte bli. Björklund kommer med friska pengar, och då kan man tydligen ha överseende med att det som kallas autonomi i verkligheten ofta är övergrepp. Det Björklund har att bjuda på är främst stora satsningar på ett Science for Life laboratorium i Uppsala och Stockholm, alltså ytterst avancerad medicinsk forskning, förstärkt grundforskning inom läkemedelsutveckling, särskilt förmånliga villkor för de främsta forskarna, och bättre villkor för yngre forskare (fler forskarassistenttjänster via forskningsråden). Så långt är allt väl.
Sedan börjar den gamle majoren att spöka. I en artikel på DN-debatt förespråkar Björklund att Sverige ska rekrytera utländska toppforskare för en kvarts miljard. Tanken är att Sverige ska köpa in de största kanonerna. Uppenbarligen har Björklund aldrig hört talas om Descartes, som gick under i det svenska klimatet, än mindre funderat på varför de allra främsta forskarna skulle välja att flytta till Sverige och tjäna en fjärdedel av den lön de får hemma. Möjligen skulle gårdagens män, falnande stjärnor kunna rekryteras.
Dessvärre tyder det mesta på att centrala problem lämnas därhän. Den medicinska forskningens problem är att universitetssjukhusen är underställda landstingen. Det kommer knappast att bli ordning på den kliniska forskningen förrän universitetssjukhusen förstatligas. Förslag finns som går i den riktningen. Men hittills har Björklund inte förmått ta tag i saken.
En stor del av doktoranderna, vilka producerar runt hälften av Sveriges forskning, går fortfarande på utbildningsbidrag, som ger uselt betalt och har stora brister socialförsäkringsmässigt; vilket medför att många av de mest begåvade väljer bort forskningen. För framtidens forskning skulle en satsning på doktorandtjänster ge avsevärt bättre resultat än att satsa en kvarts miljard på gårdagens män. Även om de är stora kanoner.
