Closed shop
Mobiliteten är minimal inom svensk högre utbildning. Medan man i USA läser sin grundutbildning vid ett universitet, doktorerar vid ett andra, gör sin postdoc vid ett tredje och blir fast anställd vid ett fjärde tenderar den svenska rörligheten att vara minimal. Flertalet doktorerar vid samma universitet som där de genomgick grundutbildning och fortsätter sedan på lärar- och forskarbanan på samma ställe. Studenterna rör sig även mindre mellan orterna, många väljer att läsa hemma vid en regional högskola hellre än vid något av riksuniversiteten.
Svenska politiker har i decennier uppfattat detta förhållande som ett viktigt problem och har i otaliga högtidstal förordat mer rörlighet. Men de åtgärder man vidtagit de senaste decennierna har snarare minskat rörligheten, och befrämjat möjligheterna till inavel och navelskådning.
Befordringsreformen, som innebar att lektorer kan bli professorer utan att i konkurrens söka professur har starkt bidragit till att begränsa rörligheten. Tidigare söktes professurer alltid i konkurrens, och det innebar att den som ville bli professor ofta blev tvungen att flytta till ett annat lärosäte. Visst har befordringsreformen förtjänster: professor blev en akademisk rang, en kompetensnivå, snarare än ett ämbete. Tidigare förekom det att de främsta forskarna var docenter, som inte kunde bli professorer eftersom det inte fanns någon professur ledig. Den hierarkiska anomalin kunde föranledda ett utomordentligt giftigt klimat.
När det gäller den främsta meriteringstjänsten, forskarassistenttjänsten, en fyraårig tjänst avsedd för meritering till docent, har man valt att införa en tidsgräns så att den kan sökas högst sju år efter disputation, vilket gör det i stort sett omöjligt att gå ut i näringslivet och återvända till akademin. Ett perfekt sätt att förhindra att det kommer in erfarenheter från världen utanför, och samtidigt minska benägenheten för nydisputerade att våga sig utanför universitetet.
På senare år har somliga gjort sitt bästa för att avskaffa forskarassistenttjänsterna och ersätta dessa med så kallade biträdande lektorat. Benämningen är helt ohistorisk. Lektorat har sedan sin tillkomst främst varit undervisningstjänster, medan forskarassistenttjänsterna är helt inriktade på forskning, på meritering för docentkompetens. Ofta har de som erhållit forskarassistenttjänster varit avsevärt mer vetenskapligt meriterade än lektorer, varför det är egendomligt att framställa dem som lektorsbiträden.
Nackdelen med dessa tjänster är att de binder upp resurser för decennier. Den som blir biträdande lektor ska efter prövning kunna bli lektor och docent och professor utan att någonsin behöva söka någon befattning i konkurrens med andra sökande. På kort sikt är det naturligtvis en lysande affär för dem som får dessa tjänster. De sitter säkert till pension. För dem som disputerar efter dem är det däremot en väsentlig nackdel. Systemet riskerar att bli en ”closed shop”. Forskarassistenttjänster blir däremot lediga vart fjärde år vilket innebär att fler får möjligheten.
