Mindre autonomi efter autonomireform
Inom universiteten talas sedan 90-talet om linjestyrning respektive kollegial styrning. I universitetsbyråkratiskan blev termen linjeorganisation vanlig sedan procedurerna för dekanval ändrades i högskoleförordningen 1993. Tidigare valdes dekanerna av fakultetskollegiet. Sedan 1993 nomineras de av kollegierna och utses av rektor. Rektors roll som ”ledare” markerades. Det skapades en linje. En del av universitetens centralbyråkrater är ivriga anhängare av linjeorganisation. Statssekreteraren, Peter Honeth, den så kallade autonomireformens främste arkitekt, är universitetsdirektör till yrket. Han har gjort sitt yttersta för att underminera kollegialt beslutsfattande till förmån för linjeorganisationen. Han har lyckats över förväntan.
Nyligen lades en C-uppsats i statsvetenskap fram av Elin Sundberg om autonomireformen som genomfördes 2010. Sundberg frågar vad som hände med det kollegiala styret och får svar genom att granska ett antal universitets arbetsordningar. Resultaten är oroväckande. De visar att förändringarna istället för att leda till en ökad autonomi minskat autonomin. Reformen har, tvärtemot de uttalade intentionerna, medfört ”förändringar som utgör ett hot både mot lärosätenas uppgift att vara en kritiskt reflekterande samhällskraft och deras möjligheter att bedriva forskning och utbildning” av högsta kvalitet.
Vid Stockholms universitet har dekanernas ställning försvagats i det att valberedningens förslag till dekan ska lämnas i samråd med rektor. Tidigare räckte det med att valberedningen informerade rektor om arbetets gång och inkomna nomineringar. Ett långt steg från när författningen föreskrev att fakulteten skulle välja dekan. Institutionsstyrelserna finns kvar i Stockholm, men rektor utnämner prefekter på förslag av dekan.
I Göteborg har dekanernas ställning försvagats ännu mer. Där ska valberedningen samråda med rektor innan förslag till dekan läggs fram inför val. Vidare har det införts en möjlighet att externrekrytera dekan. Då kan rektor besluta om dispens från valförfarande. Institutionsstyrelserna har i Göteborg ersatts av rådgivande institutionsråd. Prefekt utses av dekan efter beredning i en grupp tillsatt av institutionsrådet. Institutionsstyrelserna har således degraderats till råd, som ger prefekten råd.
Vid Luleås tekniska universitet har linjestyrning ökat markant. Rektor utser numer de externa ledamöterna i fakultetsnämnden, vilka tidigare valdes av lärarna. Rektor fastställer en ”kravprofil” för uppdraget som ordförande. Istället för ett regelrätt val får de akademiska lärarna avge ”intresseyttringar” vid val av ordförande (dekanus). Rektor får veta vilken kandidat som fått flest ”intresseyttringar” och utser sedan ordförande.
Uppsala universitet är sannolikt det universitet som klarat sig bäst. När förändringarna inleddes försökte vissa krafter kuppa bort fakultetsnämnderna, men efter ett starkt motstånd från de akademiska lärarna och studenterna blev förändringarna huvudsakligen kosmetiska. Skrivningarna i tidigare högskoleförordningar har överförts till det lokala regelverket med påföljd att fakultetsnämnder och institutionsstyrelser finns kvar.
