Intressant om forskningsfusk
Vid publicering av vetenskapliga arbeten förekommer olika tveksamheter. Vem ska vara första namn? Vem ska vara sista namn? Är det rätt att uppge personer som knappt bidragit som författare? Har den som finansierat forskningen rätt att stå med som författare även om denna inte bidragit vetenskapligt? Publiceringsetik, en bok av Stefan Eriksson och Gert Helgesson, (Studentlitteratur, 2013), svarar mot ett behov.
Publicering tas till avstamp för en genomgång av etiska problem, som spänner från utpräglat fusk, såsom fabricering, förfalskning och plagiering, till frågan om vilka som bör uppges som författare. Framställningen blir levande tack vare en rad exempel hämtade från den akademiska verkligheten. Resonemangen som förs och rekommendationerna som utfärdas undviker att hemfalla till förnumstigheter och självklarheter.
Särskilt givande är avsnitten om forskningsfusk, ”vetenskaplig oredlighet” på byråkratiska. Det visar sig att rent fusk uppträder i cirka 1 procent av de vetenskapliga arbetena. Men trenden är möjligen stigande, och en metaanalys från 2009 stannade för 2 procent allvarligt fusk. Är det frågan om avvikelser från god forskningssed blir siffrorna betydligt annorlunda. British Medical Journal frågade 2012 över 2700 forskare om forskningsfusk. 13 procent svarade att de sett en kollega medvetet förvanska eller fabricera forskningsdata. 6 procent uppgav att de kände till fall av ”oredlighet” vid sin institution som inte blivit utredda.
Något som framstår som direkt skrämmande är riskerna med att slå larm om forskningsfusk. Vid en undersökning av amerikanska anmälare av forskningsfusk visade det sig att efter en tid hade 90 procent fått sparken, 27 procent hade blivit stämda inför domstol, och tio procent hade försökt begå självmord. nbsp; Att slå larm om misstänkt fusk är allt annat än trivialt. Risken är mycket stor att anmälan slår tillbaka mot anmälaren.
I Sverige utreds forskningsfusk lokalt av fakulteterna. Ordningen med internutredningar ”riskerar att leda till att besvärliga fall sopas under mattan och aldrig uppmärksammas offentligt, eftersom kollegor här utreder varandra och lärosätena helst vill ha så få skandaler som möjligt.”
Härvid förordar Eriksson och Helgeson, för att garantera opartisk behandling och rättssäkerhet, att det inrättas en nationell, professionell och opartisk instans som granskar misstankar om forskningsfusk, och som är tillgänglig såväl för universiteten som för enskilda anmälare. Här slår de huvudet på spiken. De kollegiala internutredningarna fungerar sällan bra. Den doktorand som dristar sig till att anmäla en senior riskerar stora rättsförluster. Även när anmälaren har rätt talar oddsen för att anmälaren råkar illa ut.
Publiceringsetik är en välskriven liten bok. Den är först i sitt slag på svenska. En rad frågor kring publicering diskuteras på ett lönande sätt. Personer som inte medverkat på något meningsfullt sätt ska naturligtvis inte vara medförfattare Att finansiera en studie är inte tillräckligt för att man ska anses vara författare Boken kunde med fördel ingå i handledarutbildning och mycket skulle vara vunnit om den fick vidare spridning till institutioner och forskargrupper. Som en manual att ta fram när det bränner till
