Svårt att byta handledare
Många doktorander är missnöjda med handledningen. Delvis är det sannolikt ett uttryck för höga ambitioner. Men runt en tiondel, framkommer det i ett otal undersökningar, uppfattar handledningen som ett allvarligt problem, som något som snarare försvårar än underlättar avhandlingsarbetet.
Problemen har medfört att doktorander har författningsreglerad rätt att byta handledare. I Högskoleförordningen föreskrivs att den ”doktorand som begär det ska få byta handledare.” I förordningen står det ”ska” och inte ”kan” eller ”bör”. Att få byta handledare är alltså en rättighet
Bättre institutioner hanterar handledarebyten helt odramatiskt. Det blir då i första hand en sak mellan de närmast sörjande, doktoranden, handledaren, prefekten eller studierektorn för forskarutbildningen. Bytet tillskrivs bristande matchning med den första handledaren, och så matchar man ihop doktoranden med en annan handledare. Ingen behöver schavottera.
Trots att det är en rättighet att få byta handledare försvåras handledarbyten systematiskt vid vissa institutioner. Det förekommer prefekter, som uppenbarligen anser att Högskoleförordningen inte gäller just deras institution, och som istället för att smidigt expediera handledarbyten gör sitt yttersta för att hitta på argument om varför man inte ska få byta handledare. Kreativiteten är nästan obegränsad.
På vissa institutioner blir handledarbyten ett trauma. Den som begär att få byta handledare riskerar att bli utsatt för en förtalskampanj. Doktorandens person angrips och han eller hon beskrivs som vetenskapligt värdelös, uppges ha personlighetsstörningar, samarbetsproblem, etcetera. Utrymmet för osaklighet är ytterst generöst. I princip kan handledaren vara totalt osakligt utan att bli föremål för några sanktioner.
Handledarbyten är ofta extra kämpiga i experimentella ämnen. Normalt bedrivs forskningen vid medicinsk och teknisk-naturvetenskaplig fakultet i forskargrupper, och nästan all publicering är kollektiv. Handledarna är med på alla doktorandens publikationer utom just i kappan runt avhandlingen, och det kan försvåra skilsmässan. Är gruppen liten kan det vara svårt att finna någon kompetent handledare som kan ta över.
En sak som ytterligare försvårar är att många doktorander finansieras av handledarnas externa anslag. Anslaget har beviljats för specifik forskning och lyder under kontrakt att just den forskningen ska utföras. Begär doktoranden att få byta handledare kan det få ödesdigra konsekvenser för projektet.
Samförfattandet och lagarbetet innebär stora fördelar. Handledarna har tydliga incitament för att bidra till att forskningen går framåt. Doktorandens framsteg och publikationer bidrar i hög grad till handledarens meritering. Uppstår problem finns ofta en stark benägenhet att försöka lösa problemen för att komma vidare i forskningen.
Å andra sidan när detta misslyckats och ett handledarbyte är det enda som återstår möter det ofta ett stort motstånd, som kan vara ytterst svårt att övervinna. Mycket vore vunnet om det fanns en reservfond för att hjälpa till med det finansiella ansvaret. Skulle en sådan fond utlösa en lavin av handledarbyten?
![](/sites/default/files/styles/article_big_image/public/per_lowdin_foto_hanna_strandberg.jpg?itok=lZracTK4)