Ofta usla villkor efter examen
Universitetens sociala dynamik påminner om knarkligors, hävdar bloggaren Alexandre Afonso. Belöningsstrukturen är nämligen snarlik. De som sitter i den absoluta toppen har stora inkomster och en trygg tillvaro, medan smålangarna lever ytterst farligt, och har pinsamt små inkomster (Det är förklaringen till att knarklangare ofta bor hos mamma). Att de ändå framhärdar, att de försakar rimliga inkomster, och utsätter sig för stora risker, kan i varje fall delvis förklaras med att de på sikt hoppas komma in i den innersta priviligierade kretsen som har stora inkomster och en trygg tillvaro.
Analogin ska förvisso inte dras för långt men den har intressanta poänger. Antalet disputerade ökar hela tiden, och det är ingen tvekan om att arbetsmarknaden blivit tydligt tudelad. På ena sidan finns de som tryggt är inne i systemet och har fast tjänst. På den andra sidan finns alltfler nyblivna doktorer, som möter en allt hårdare konkurrens eftersom de blir fler och fler.
Visserligen har antalet fasta lärar- och forskartjänster ökat men antalet med doktorsexamen ökar betydligt snabbare. Sedan år 2000 har antalet disputerade i de aktuella åldrarna inom OECD-området ökat med 60 procent. Allt fler avlägger doktorsexamen, och hoppas få professur med god lön och trygghet, och i förhoppningen att uppnå detta avstår de från de inkomster och den trygghet som är gängse på den normala arbetsmarknaden. Eftersom de hela tiden blir fler i förhållande till antalet tjänster accepteras urusla arbetsvillkor med påföljd att de som är etablerade kan lägga ut allt fler uppgifter på dem, särskilt undervisning men även experimentellt arbete.
Klyvningen i insiders och outsiders varierar enligt Afonso mellan olika länder. I USA är doktorander outsiders med urusla villkor, medan det finns en del öppningar (‘tenure track’) efter examen, men en stor del av de disputerade saknar fast anställning långt upp i åren. I Storbritannien har doktorander också en ytterst osäker ställning. nbsp; Däremot finns jämförelsevis gott om mellantjänster efter examen. I Tyskland har doktorander ofta utmärkta villkor, men hamnar i limbo utan några fasta tjänster efter examen.
I Sverige är situationen snarlik den i Tyskland. Doktorander har drägliga villkor, och en rad rättigheter med stöd av författning, men efter examen väntar det som kallats det postdoktorala molnet. Det finns få fasta tjänster. Istället får de nydisputerade hanka sig fram på tidsbegränsade tjänster, och försöka konkurrera sig till forskningsmedel. Något som blir allt svårare, dels därför att statsmakten avsiktligt koncentrerat resurserna till vissa forskare, dels därför att konkurrensen hela tiden ökar. Det blir allt fler som konkurrerar som de rörliga forskningsanslagen.
Det är inte ovanligt att en svensk doktor går ända upp i fyrtio och till och med femtioårsåldern utan få en fast anställning. Den svagaste länken i den svenska forskarbanan är utan tvekan åren efter doktorsexamen. Forskningspolitiken framstår som betingad av de etablerades intressen, trots att många av dem i dagens konkurrens knappast skulle blivit professorer. Ska forskarbanan vara attraktiv i förhållande till den övriga arbetsmarknaden och locka de mest begåvade krävs en jättesatsning på mellantjänster.
