Optimism trots golgatavandring
Doktorandenkäter har praktiskt taget blivit en industri. Att en majoritet av doktoranderna är relativt nöjda med sin forskarutbildning, samtidigt som en stor del är missnöjda med sin handledning, beläggs regelbundet. Ett värdefullt nytillskott till genren publicerades härförleden, Utbildning på forskarnivå vid Stockholms universitet. Bakom rapporten står Fredrik Charpentier Ljungqvist, doktorandombudsman vid Stockholms studentkår.
Det är en gedigen, avhandlingsliknande skrift. Resultaten som presenteras motsvarar förväntningarna. Många doktorander upplever forskarutbildingen som en golgatavandring. Rapporten andas ändå viss optimism. Eftersom enkäten ställt samma frågor som i en enkät vilken genomfördes 2003 kan rapporten belägga att förhållanden blivit bättre främst inom humanistisk fakultet. De humanistiska doktorandernas försörjning liknar nu mer naturvetarnas, och klagomålen är färre. Även när det gäller handledningen är doktoranderna mer nöjda, eller om man så vill mindre missnöjda, nu än 2003.
En rad problem ringas in: usla eller irrelevanta kurser, missnöje med utbildningsbidrag, stressade eller ointresserade handledare, hög undervisningsbörda, bristande information på engelska, medioker vetenskaplig miljö vid institutionen.
Rapporten utmynnar i en rad bra förslag och rekommendationer. En väsentligt bättre introduktion av nyantagna förordas, för att orientera dem i vad som gäller. Många doktorander upplever en stor oro inför risken att i framtiden bli arbetslösa. För att råda bot på detta förespråkas en kraftig ökning av resurserna för karriärvägledning. Denna bör, sägs i klara verba, ej hanteras av studievägledningsfunktionen. Det vore mer lämpligt att knyta karriärrådgivningen till Enheten för externa kontakter, som har ett upparbetat nätverk för forskningssamverkan.
När det gäller arbetsmiljöproblem, som kan vara stora på vissa institutioner, kan det vara mycket svårt att hantera dessa, särskilt om arbetsmiljöproblemen ytterst beror på personer i institutionsledningen. Vissa institutioner genomsyras av svåra konflikter. Här konstaterar rapporten, att eftersom ”långvariga konflikter har en så menlig inverkan på psykosocial arbetsmiljö och på vetenskaplig och pedagogisk kreativitet är det viktigt att gripa in mer kraftfullt från fakultets- och universitetsledning i ett tidigare skede än vad som är fallet nu.”
I fråga om handledning konstateras att ”många handledare helt enkelt inte hinner med sitt handledarskap på grund av en pressad arbetssituation för egen del.” Även om rapporten inte vill förespråka något fast övre tak på hur många doktorander en handledare får ha hävdar den att fler än runt fem doktorander i de flesta fall inte är lämpligt. Även andra problem för handledarna inverkar, till exempel anställningsförhållandena och jakten på anslag. Misslyckas handledaren dra in nya pengar till sin egen lön kan oönskade handledarbyten bli illa tvungna när handledaren överger sin akademiska karriär.
Att höja den akademiska nivån, att uppnå excellens, är i allt väsentligt en fråga för institutionerna. En strävan efter excellenta avhandlingar och målet att doktoranderna ska bli klara inom finansierad tid utgör ofta en problematisk målkonflikt. Just så är det
