Kultur & Nöje

Vi har förlorat ’honom’. Kanske för alltid. Vi lever i det personliga pronomens tidevarv. Jag är. Du har varit. Hon förblev. Numera finns även pronomen ”hen” för att benämna en person vars kön är okänt, flytande eller helt enkelt inte väsentligt i sammanhanget. Jag tänker på termodynamikens första huvudsats (att energin inte kan skapas eller förstöras) och att det är på grund av detta nollsummespel som universum nu har straffat oss genom att fullständigt radera ’honom’ från svenska The Bachelor. Och kanske är det ’hens’ fel, alltihop? ’Hen’ fördes in i universum och något annat pronomen

Den har klassificerats som en smart romantisk komedi, filmen Världens värsta människa om Julie (Renate Reinsve) som inte vet hur hon egentligen vill att livet ska gestalta sig. Och visst är detta en kvick och fyndigt berättad historia om relationer. Dessutom rör sig i det slags modernt urbana miljöer som gärna brukar förknippas med genren i fråga. Norske regissören Joachim Trier har bland annat gjort sig bemärkt för filmer med det samtida Oslo som spelplats. Världens värsta människa fullbordar det som redan innan filmens premiär kallats hans Oslo-trilogi, där Reprise (2007) och Oslo 31 augusti

En by med 200 invånare i en stad som enligt ny statistik har högsta antalet epa-traktorer i hela Sverige, där växte jag upp. Min barndom var fantastisk, det fanns inga bekymmer. Bara jag och mina syskon som med vår fantasi matade en “kung” (människoliknande sten) med “kladdkaka” (lera). Tanken slog mig aldrig hur framtidslös platsen var. Världen utanför min by framstod obetydlig. Men den uppfattningen skulle drastiskt förändras i tid med att mina lemmar växte och snart var jag för stor för staden. Under hela min tonår längtade jag efter att flytta hemifrån. Jag ville ha mitt eget, vara

Visst tycker vi alla om ett spännande mysterium? Händelser som aldrig fått en riktig förklaring eller ett ordentligt avslut. Hur dog egentligen Andrée och hans kamrater? Varför genomfördes färden trots att den var dömd att misslyckas? De förlorade hjältarnas land är en fantasi baserad på en verklig händelse, den mytomspunna andréexpeditionen. Det är en berättelse om den kloke, den arge och den hoppfulle. Tre män vars olycksaliga missöden skildras på Lilla Scenen på Uppsala Stadsteater. I sin längtan efter att bli någon, att ge mening åt sina liv och förvissade om att de allesammans ska bli

”Kan Cannes, kan Uppsala” – så löd det under premiären av Uppsala kortfilmsfestival 1982. Ett event, en händelse, ett minne som grundare Lars Hedenstedt berättar om med stolthet och lite sentimentalitet. Årets tema är minnen, någonting som kvällens talare får tolka genom att visa varsin kortfilm som haft särskilt inflytande på dem. Festivalens producent Sigrid Hadenius visar en film som hon minns från en första dejt, festivalchefen Niclas Due Gillberg presenterar filmen Achill, som han minns från sitt examensarbete på universitetet. Lite nervös är han dessutom över att skaparen till filmen

Studenter som aldrig har funderat på att fuska ljuger. Alla har vi väl gjort små försök någon gång under vår skoltid. Jag är väl inte den första som kan erkänna att jag slarvat med källförteckning, kikat på en lapp, skrivit formler och termer på handleden någon gång under min utbildning. Jag kommer inte vara ensam om det, för visst har alla funderat på hur lätt det skulle vara att sticka in en fusklapp under tröjan innan salstentan? Suttit och skrivit hemtentor ihop och jämfört? Fuskande finns överallt, av miljoner anledningar. Allt som går att tävla i, går att fuska i. Akademiska studier har