Ömsint om medelklassens våndor
Regi: Joachim Trier
Fyrisbiografen, Royal
Den har klassificerats som en smart romantisk komedi, filmen Världens värsta människa om Julie (Renate Reinsve) som inte vet hur hon egentligen vill att livet ska gestalta sig. Och visst är detta en kvick och fyndigt berättad historia om relationer. Dessutom rör sig i det slags modernt urbana miljöer som gärna brukar förknippas med genren i fråga.
Norske regissören Joachim Trier har bland annat gjort sig bemärkt för filmer med det samtida Oslo som spelplats. Världens värsta människa fullbordar det som redan innan filmens premiär kallats hans Oslo-trilogi, där Reprise (2007) och Oslo 31 augusti (2011) är de tidigare delarna. Alla tre filmerna håller sig konsekvent i den norska huvudstaden. Dessutom syns genom hela trilogin Anders Danielsen Lie i huvudroller som mer eller mindre veka och unga kulturmän.
I triangeldramat Världens värsta människa har han vuxit upp. Vi möter nu Danielsen Lie som den provokative serietecknaren Aksel. Han tecknar figuren Gaupe, nån slags Arne Anka rip-off (självaste Charlie Christensen har tecknat de serier som syns i filmen) om storstadsliv med ett festande kattdjur i huvudrollen. Privat är Aksel mer tillbakadragen än sin skapelse, han är en melankolisk man i yngre medelåldern uppväxt i millennieskiftets medieoffentlighet med hela dess gränsöverskridande kultur vilken han lärt sig behärska. Det är dock en värld som försvunnit med digitaliseringen. Alla de älskade artefakter han ännu omger sig med – skivor, filmer och böcker – är numer bara döda trygghetsskapande ting som minner om en tid som gått förlorad. Tryggheten söker Aksel efter viss vånda i stället i den betydligt yngre Julie. Och det är ju hon som utgör berättelsens nav i Världens värsta människa.
"Cynismen flankeras konstant av hoppet i denna film."
Julie gestaltar snarare vilsenhet än melankoli. Vi får följa hennes vindlande väg till mötet med Aksel genom en rapsodi över hennes olika livsval från tjugoåren och framåt. Hon byter först läkarutbildning mot psykologprogram, för att sedan växla över till att studera fotografi. När hon träffar Aksel har hon, kanske tillfälligt, börjat arbeta i en bokhandel. Berättelsen är uppbyggd i ett antal tydligt avgränsade namngivna kapitel, där en berättarröst för oss genom Julies livsval. Först livet med Aksel, sen med den mer jordnära Eivind (Herbert Nordrum) som är filmens tredje huvudkaraktär.
Detta är en filmberättelse som redan i sin struktur – det vill säga rösten och kapitlen – ibland tycks veta lite för mycket om sina karaktärer för sitt eget bästa och därför markerar ett visst avstånd till dem. De tre formidabla huvudrollsinnehavarna får dock goda chanser att bryta denna distansering. Häri ligger också filmens egenartade spänning. För visst hade detta kunnat vara bara ännu bara en elak skildring av urbana pretentiösa wannabes. I stället gestaltas alla våndor och all osäkerhet hos den skinande medelklassen med både ömsinthet och djup. Dessutom representerar Aksel och hans vänner snarare förlust än makt. Deras ändlösa samtal är klaustrofobiska snarare än intressanta och Julies vantrivsel är rimlig. Samtidigt – de tycks ju tro på det de säger, och Julies och Aksles kärlek, är den inte äkta? Cynismen flankeras konstant av hoppet i denna film.
Vem är då denna ”världens värsta människa”? Är det Eivind – som är den som får mynta epitetet om sig själv när han lämnar sin partner – eller är det den vilsna Julie? Eller kanske är det ändå Aksel, med sin halsstarriga oförmåga att passa in i tidens normer? Svarets öppenhet matchar filmens diffusa genreidentitet. Frågan är ju slutligen dels huruvida denna bitvis tragiska berättelse verkligen är en komedi, dels huruvida den också är romantisk. Visst är det väldigt väldigt roligt att följa Julies väg genom samtidens vindlingar, även om humorns kanter är svarta. Snarare är det romantikens etablerade konventioner som saknas, något som absolut inte är en brist i detta medryckande men melankoliska relationsdrama där vi ser en samtidskultur gå under och en ny födas.
