De som går för fort snubblar
En by med 200 invånare i en stad som enligt ny statistik har högsta antalet epa-traktorer i hela Sverige, där växte jag upp. Min barndom var fantastisk, det fanns inga bekymmer. Bara jag och mina syskon som med vår fantasi matade en “kung” (människoliknande sten) med “kladdkaka” (lera). Tanken slog mig aldrig hur framtidslös platsen var. Världen utanför min by framstod obetydlig. Men den uppfattningen skulle drastiskt förändras i tid med att mina lemmar växte och snart var jag för stor för staden.
Under hela min tonår längtade jag efter att flytta hemifrån. Jag ville ha mitt eget, vara oberoende och fri. Inte fast i en stad utan framtid och med min familj som nu allt för ofta var ett irritationsmoment. Så fort jag fick chansen flydde jag för att gå gymnasiet i en större stad. Tre år senare, flydde jag ännu längre bort. I samband med det sålde mina föräldrar huset och flyttade från staden de också. Jag hade lämnat ett liv bakom mig och gick fort framåt, sen snubblade jag.
"Hade jag förklarat för mitt 7-åriga jag att tanken på att mata den där stenen med lera i framtiden skulle göra mig tårögd hade hon nog skrattat."
Efter två månader i en storstad utan någon känsla av trygghet eller familjaritet satt jag oförmögen att stoppa tårarna från att skapa små pölar på mitt lägenhetsgolv. Där på golvet var min framtid. Den var ljusare än någonsin men allt jag kunde känna var en djup sorg över allt jag förlorat och aldrig skulle kunna uppleva igen. Det var först då som jag insåg hur mycket av mig själv som hade lämnats kvar i mitt tidigare hem och hur mycket jag förlorat längs vägen. Man förstår sällan vikten av något innan det är borta. Hade jag förklarat för mitt 7-åriga jag att tanken på att mata den där stenen med lera i framtiden skulle göra mig tårögd hade hon nog skrattat.
Det är lätt att vara efterklok och jag tror egentligen att alla känner till vikten av att uppskatta vad man har i nuet. Att inte bara se framåt utan att se sig omkring och låta alla de små sakerna som tillhör vardagen bilda mening. Jag vill bara påminna alla som likt mig växer upp i städer utan framtid eller vars förmåga att drömma framåt skapar risker för allt för många krokben; det kommer en stund där det inte längre finns en framtid att se fram emot. Vi måste leta efter guldkanter i nuet också.
Jag tror att många av oss på något sätt blandat ihop konceptet lycka med ett framtida mål. Det är som att vi klättrar uppför ett berg tänkandes att så länge vi tar oss upp kommer vi bli lyckliga, bara för att vid toppen, eller det vi trodde var toppen, inse att berget sträcker sig ännu högre och att vi inte är lyckliga över huvud taget.
Det är svårt att säga om flytten hade gjort mindre ont om jag hade uppskattat min lilla stad mer än vad jag gjorde. Antagligen inte. Men hade jag haft lite mindre bråttom mot min framtid hade jag kanske hunnit plåstra om lite fler skrubbsår längs vägen.
