150 minuter existentiell ångest, fast på ett bra sätt
Visst tycker vi alla om ett spännande mysterium? Händelser som aldrig fått en riktig förklaring eller ett ordentligt avslut. Hur dog egentligen Andrée och hans kamrater? Varför genomfördes färden trots att den var dömd att misslyckas? De förlorade hjältarnas land är en fantasi baserad på en verklig händelse, den mytomspunna andréexpeditionen. Det är en berättelse om den kloke, den arge och den hoppfulle. Tre män vars olycksaliga missöden skildras på Lilla Scenen på Uppsala Stadsteater. I sin längtan efter att bli någon, att ge mening åt sina liv och förvissade om att de allesammans ska bli historiska, beslutar sig Salomon, Nils och Knut för att genomföra expeditionen. Året är 1897 när luftballongen Örnen lyfter från Danskön. Beslutsamma att nå Nordpolen, träffa ryssar och överlämna den svensk-norska flaggan, skålar männen i champagne före avfärd.
”Hellre bli ihågkomna för sitt misslyckande, än inte bli ihågkomna alls”, så lyder ledorden.
Tankarna cirkulerar under teaterns gång, reflektioner kring mänsklig sårbarhet och existentiella funderingar. Vilka egenskaper framträder när hoppet sviker? Var går gränsen mellan mod och dumstridighet? Skådespelarna Aksel Morisse, David Rangborg och Simon Reithner levererar långa dialoger och många känslosamma scener. Oro som förvandlas till ilska som avslutas i gråt. Hoppfullhet och längtan som successivt rinner ut i missmod och förtvivlan. Desperationen som infinner sig när kylan tar över, maten försvinner och kroppen ger vika. Det är sammantaget 150 minuter av existentiell ångest, fast på ett bra sätt. För vem tycker inte om att utmana sitt tanke- och känsloregister, fundera och spekulera kring hur man själv hade agerat. Men samtidigt ha vetskapen att där hemma väntar en varm säng och att eländet har ett slut, i alla fall för mig. Trovärdigheten är nämligen så pass påtaglig att man emellanåt tvingas nypa sig själv i armen för att påminnas om att vi trots allt inte är omringade av is och snö, inte än i alla fall. Det är ju bara november.
"Det stora vita tyget som omfamnar scenen agerar inte bara snölandskap utan även filmduk." Foto: Sören Vilks
Jag älskar teater, som hantverk, som konstform och framförallt för den där lite pinsamma stämningen som infinner sig när tre vuxna män leker upptäcktsresande på scen. För visst är det så där underbart märkligt att sitta tyst i grupp och betrakta levande konst på nära håll. Framförallt imponeras jag av känslorna som teatern frambringar, de nyanser av äkthet som papperssnö, vitt tyg och en blåsmaskin kan förmedla. Vid ett tillfälle viskade kvinnan på stolen bredvid mig ”det ser kallt ut, gör det inte det?”. Visst är det väl ändå så att nyckeln till en framgångsrik teaterföreställning är när publiken lever sig in i berättelsen. Inte bara som en vacker saga utan som en verklig händelse.
"Det var inte vind och ingenjörskonst som möjliggjorde ballongfärden, det var scenarbetarna på Uppsala Stadsteater."
Kvällens stora eloge vill jag ge till scenarbetarna. Trots att de är klädda i helsvart och tänkta att smälta in i bakgrunden kan jag inte undgå att förundras över den kraft och viljestyrka som de uppvisar när de tillsammans hissar luftballongen upp och ner, fram och tillbaka. Det var inte vind och ingenjörskonst som möjliggjorde ballongfärden, det var scenarbetarna på Uppsala Stadsteater. Dessutom spelar de en avgörande roll i det scenografiska mästerverk som utspelar sig. Det stora vita tyget som omfamnar scenen agerar inte bara snölandskap utan även filmduk. Med hjälp av en handkamera filmas delar av föreställningen i realtid. Skådespelarna vänder sig mot kameran och citerar brev, anteckningar och tankar. Det är kreativt och nytänkande och ger en modern, liksom minimalistisk känsla. Det är uppvisning av ljus, ljud, textur och mänsklig briljans.
De förlorade hjältarnas land
Av & regi: Jonas Österberg Nilsson
Scenografi: Jonas Österberg Nilsson & Nina Fransson
Kostym: Nina Fransson
Dramaturg: Marie Persson-Hedenius
Ljus: Pontus Eklund
Mask: Ella Carlefalk
