Festen

Genom grinden till den över 100 år gamla byggnaden i Fålhagen är jag och mitt sällskap på väg. Marschallerna inne på gården leder oss fram till ett litet övergivet bord framför en av portarna. På bordet finns pepparkakshjärtan i en röd plastburk och intill är två stora glasskålar med orange dryck placerade. Det var nog här den utlovade tomten skulle ha stått. Om vi hade kommit i tid.
– Nämen tjenare
Någon kommer ut genom porten, hälsar oss välkomna och presenterar sig. Vad han heter minns jag inte och inte heller de tjugo efterföljande handskakningarna med människor jag aldrig mött.
Jag luktar på min bål och känner doften av persika innan jag ställer den ifrån mig. Tänker att det aldrig är bra att blanda alkoholhaltiga drycker. Framför mig står en äldre man i stjärngosseutstyrsel som presenterar sig som Alf. Med sig har han en lucia. De är festarrangörens föräldrar och de enda som har gått ”all in” på kvällens tema.
Tidigare under dagen besökte jag ett tiotal butiker för att hitta den perfekta fula jultröjan.
– Nej tyvärr, men hur många som helst som har frågat efter det i år
Så nu sitter jag här i Tripolis källare i en röd tröja med texten ”bright and shiny”. Ljudvolymen är så hög att jag inte ens hör vad närmsta granne skriker i mitt öra. Ändå nickar jag instämmande och ler. När konversationen tar slut zoomar jag ut i tankar om min närvaros meningslöshet i detta hav av förfriskade människor.
I hela mitt vuxna liv har jag brottas med dessa tankar. Som artonåring reste jag till Ayia Napa för en veckas konstant festande i ett försök att vara som alla andra. På senare år har jag accepterat att så inte är fallet. Trots att jag är student och bor i en av Sveriges mest festglada städer. Tre gånger har jag varit medlem i nationerna men aldrig satt min fot på något av dess dansgolv.
Jag sippar på rödvin ur en vit plastmugg när lucian reser sig upp och höjer glaset.
– När jag gick i skolan fick jag aldrig vara lucia för att jag hade kort hår. Så därför tog jag tillfället i akt i kväll. Det här är er sista chans att beskåda mig för nu går jag och byter om.
Talet följs av applåder när lucian tillsammans med stjärngossen stegar ut genom valvet.
Längst in i källarlokalen har karaoken satts igång och omringats av ett gäng tjejer. Orden på skärmen sjungs med höga toner i mikrofonen.
– Jag vill vara din, Margareta Bara vara din, ska du veta
Kanske hade jag själv stått där och ryckt i mikrofonen om jag varit mer onykter. Jag förstår varför människor dricker. Självförtroendet och den euforiska känslan av att vara oövervinnerlig. Flykten från sig själv och sina introverta resonemang.
Utanför porten på gården röker vi en cigarett intill en gigantisk gran med belysning. Bakom granen finns en brandstege som får mig att tänka på filmen Gilbert Grape. Undra om folk skulle säga åt mig ifall jag klättrade upp?
Nere i lokalen finns också ett pingisbord där matcher avlöser varandra. Det är bra med aktiviteter på fest. Så slipper man plötsligt inse, efter att ha suttit på samma stol hela kvällen, hur full man är när man reser sig för att gå på toaletten.
Det är inte bara kallpratet med människor jag aldrig mött och min avsaknad av att känna mig som alla andra som gör mig skeptisk till festandet. Det är ångesten. Den som sakta men säkert smyger sig på dagen efter. Varför sa jag så? Varför gjorde jag så? Det spelar ingen roll om festen var rolig eller tråkig.
Ibland känner jag mig ensam i en värld där festandet verkar vara enda sättet att umgås på. Och ärligt talat vet jag inte vad man ska göra istället.
Vid ettiden säger vi tack och adjö och promenerar hemåt. Den friska vinterluften fyller mina lungor. Jag andas ut, lämnar min fasad och utbrister:
– Det här var en ovanligt trevlig kväll
Vem vet, kanske vänder det nu. Nej det gör det inte.