En av dina egna

När jag en dag gick ner i källaren såg jag den. Råttan. Pälsen var lång och raggig, svansen en köttig vanskapt orm. Ögonen gula och lysande. Det var helt klart den största råtta jag sett och den rörde sig inte ur fläcken. Tankarna snurrade. Vi hade inte bott i huset särskilt länge, en sekelskiftesvilla i utkanten av Luthagen, naturnära men ändå centralt. Egentligen var den både för dyr och för stor för oss, men vi tyckte att det var en perfekt plats för flickorna att växa upp på. Hittills hade allt fungerat bra. Nog för att vi hade ett stökigt studentkollektiv som granne. De hade fest varje helg, lämnade burkar och matrester omkring sig, kissade i vår trädgård och förstörde vår nattsömn. Men det var något jag kunde leva med. Att vi nu fått råttor i källaren var snäppet värre.

Efter råttincidenten undvek jag källaren så mycket det bara gick, något min fru hade ordentligt roligt åt. Med tiden blev råttorna fler. Efter ett tag blev jag övertygad om att det var det odrägliga studentkollektivet som lockat dit dem.
”Vågar du gå ner i källaren i dag, Jens?”
Karin hånlog från tv-soffan. Jag svarade inte utan fortsatte infernaliskt att googla på råttgift, fällor och ”mer eller mindre lagliga metoder att ta död på gnagare”. I mitt anteckningsblock fanns namnet på ett tiotal skadedjursfirmor redan nertecknade. Hittills hade inga åtgärder hjälpt. Det var uppenbart att de här råttorna inte var att leka med. Men jag var inte den som gav upp. Det konstigaste var bara att inga grannar i området hade liknande problem. Det var bara vi. Det var märkligt. En dag såg jag en liten annons i UNT.

Har Ni problem med ratter? Jag kommer hjelpa dig. 100 garanterad framgång. Ett metod som Ni tidigare ännu inte försökt. Ring: 0799-827616

Jag stirrade länge på annonsen. Den verkade allt annat än seriös. Personen i fråga hade inte ens bemödat sig att använda sig av ett korrekt språk. Det störde mig. Ändå tog mina händer upp telefonen och ringde numret. Signalerna gick långsamt fram. Tillslut svarade en knarrig röst i andra änden. Nästa dag stod en man på trappen. Han såg minst sagt besynnerlig ut, lång och tanig, smått utstående ögon och underligt klädd. En lång kappa i alla himmelens färger.
”Behövde ni hjälp?”
Jag stirrade dumt tillbaka, överrumplad av hans uppenbarelse. Jag kunde inte placera hans brytning. Hans blick var intensiv, som om den ville tränga igenom mig. Det blev tyst.
”Jag har problem med råttor” fick jag ur mig.
Han sken upp i ett leende.
”Visa mig.”

Vi gick ner i källaren. Mannen spratt till av förtjusning, kröp på alla fyra, undersökte varenda liten vrå. Han nynnade svagt på en melodi jag inte kände igen. Plötsligt vände han sig mot mig.
”Det är viktigt att jag får jobba helt ostört.”
Jag stod förundrad kvar, som om jag tänkte säga något, men ingenting kom över mina läppar. Jag sjönk ner på en stol i köket och stirrade tomt framför mig. Vad var det här för människa? Han betedde sig minst sagt märkligt. Jag försökte läsa tidningen men kunde inte fokusera, lugnade mig med ett glas whisky. Det gick kanske en timme.
”Problemet är löst.”
Mannen stod i dörröppningen. Det lyste om hans ögon och svetten rann ur pannan.
”Har du lyckats få bort dem? Det är ju fantastiskt i så fall.”
Vi gick tillbaka ner i källaren. Jag tittade efter råttorna, letade i alla hörn. Alla spår av dem var som bortblåsta. Hur kunde det vara möjligt?
”Vad har du använt för metod?”
Hans leende försvann.
”Det håller jag helst för mig själv.”
Jag svalde.
”Ok, visst. Det är lugnt. Det hade bara varit intressant att veta, jag menar, jag har försökt med så mycket, men inte tidigare lyckats. Vad är jag skyldig? Jag vet inte vad du normalt brukar ta... Vad säger du om...”
Det var då det kom. Jag trodde först att jag hörde fel.
”Ge mig en av dina egna.”
”Förlåt... Vad sa du?”
”Jag hjälpt dig få bort råttorna, när ingen annan kunde, eller hur?”
”Jo, men...”
”Ge mig nu en av dina egna, den sjuka.”
Det måste vara ett dåligt skämt.
”Vad är det du står och säger? Menar du mina döttrar? De är fullt friska ”
Han suckade djupt. Ögonen smalnade.
”Jag är inte ute efter pengar. Jag vill ha en flicka, en som inte har länge kvar att leva, en som är förtvivlad. Din flicka är perfekt.”
Jag kände hur irritationen växte. Det här måste vara en galen människa. En skojare. Han tog ett steg närmre, lutade sig mot mig. Jag kunde känna hans unkna andedräkt, hans blick trängde igenom mig, fångade mig. Om ett tag skulle jag uppslukas av den.
”Jag vill bara göra det enklare för er alla. Det är synd att det aldrig uppskattas.”
Så vände han på klacken och gick. Jag försökte säga något, men orden klibbade fast inuti min mun. Med ens var han borta. Jag funderade ett tag på att ringa polisen, men fann inga ord.

Jag förmådde inte berätta för Karin den kvällen. Vad skulle jag säga? Att en främmande man suttit och nynnat i vår källare? Att råttorna var borta? Att han velat ha en av min egna i betalning? Att det var som i en gammal saga? Jag skrattade till. Jag trodde inte på sådant trams och jag hade ingen vidare lust att utstå fler pikar från hennes sida. Jag intalade mig istället att mannen måste vara psykiskt sjuk. En riktig virrpanna. Tanken lugnade mig. Att råttorna var borta var hur som helt det viktigaste. Hur han burit sig åt blev jag inte klok på och jag bestämde mig för att inte grubbla. Jag ljög ihop någon historia om att det senaste giftet hade visat sig vara effektivt. Karin trodde mig. Vi firade med flera glas champagne och min favorit-Bondrulle: Agent 007 med rätt att döda. Den natten sov jag bättre än på länge.

Länge var det som om inget hänt, som om jag bara inbillat mig alltihop. Vi åkte på fjällsemester, vi köpte ny bil. Karin hade disputationsfest. Jag blev befordrad, fick nya kundkontakter och längre arbetsdagar. När Julia en dag klagade över värk i kroppen trodde vi först inte att det var något allvarligt. En vanlig infektion som snart skulle gå över. Vi kunde där och då inte föreställa oss provtagningarna, medicineringen, väntetiderna eller de bekymrade läkarna med tvetydiga svar. Ingen uttråkad Julia, som avskydde sjukhussängen och som helst av allt ville hem och spela tv- spel med sina kompisar. Som bara ville att allt skulle bli bra igen. Bli som vanligt. Under lång tid levde jag med förnekelsen. Råttorna såg vi aldrig ett spår av.

*

Anna hade ett studentrum på 13 kvadrat med kala väggar. Temperaturen steg sällan över 15 grader och hon frös ständigt. Några gånger hade hon klagat till hyresbolaget men varje gång fått svaret att de inget kunde göra. Det värsta var ändå köket. Smutsen. De inkletade matresterna och den konstanta stanken av mögel. Korridorsgrannarna såg hon knappt, de hälsade inte på henne, fällde aldrig ner toalettlocket, struntade i att spola och diskade sällan. Tillslut fick de in myror. Hon var rädd att de snart skulle få sällskap av större skadedjur. Hon stod ut länge, vistades i köket så lite det gick, lagade enkla maträtter. Till slut köpte hon ett kylskåp att ha på rummet. I kväll hade Erik bjudit in till fest i det nergångna studentkollektivet. Egentligen hade hon inte tänkt gå.

Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Vad betyder det? Det är nu. Nu och bara nu du ska njuta. Njuta av din studenttid. Du ska festa, dansa, ligga runt. I bästa fall bli kär. Sedan kommer det riktiga, allvarliga livet. Arbete, hem, hus, familj och ansvar. Nu ska du vara glad. Du ska njuta. Du ska. Varför klarar du aldrig av att njuta, Anna? Varför inte lika gärna ge upp?

Hon hade försökt skaffa vänner på utbildningen, men de ändlösa timmarna i biblioteket, värken i ryggen och stressen över seminarierna kom hela tiden i vägen. I början trängde sig tårarna fram när hon minst ville det. I föreläsningssalen, på bussen. När hon tittade upp hade passagerarna runt henne flyttat sig på behörigt avstånd. Som om hon smittade. Visst åt hon lunch tillsammans med de andra ibland. Men de frågade inte om hon ville hänga med ut på kvällen, om hon ville komma på filmkväll, det såg hon först i Instagramflödet senare. Ibland tänkte hon att det kanske var lika bra att hon bara försvann. Som han som fastnade i ventilationssystemet på nationen och hittades flera år senare. Utan att någon märkte något. Tanken roade henne. I brist på annat hade hon ikväll druckit några öl för mycket. Marken började sakta gunga. Hon gick ut för att ta ännu en cigg. Nikotinet skingrade tankarna, dämpade den skrikande ensamheten. Plötsligt kände sig hon sig inte lika berusad. Det var då hon såg sin mördare. Trots att det var mörkt såg hon att han var vacker, välklädd, kanske i 40-årsåldern. Mannen som satt på grannhusets veranda. Mannen som stirrade på henne.

*

Det var en sådan där kväll när man druckit på tok för många glas och plötsligt får en fantastisk idé. En idé som börjar som en skrattretande tanke hämtad från en actionfilm, men som sedan sakta ter sig allt mer genomförbar. Jag hade betraktat henne länge, tjejen som stod lite utanför klungan, tjejen med rinnande mascara. Jag insåg plötsligt att hon var perfekt. Till slut stod hon ensam kvar och det var alldeles för frestande. Efter ännu en klunk whiskey vågade jag mig fram. Jag kände mig som en hemlig spion på uppdrag och ingen kunde säga att jag inte vågade. När jag stängde dörren om oss var jag övertygad om att detta var det rätta.

Människor försvinner och det har de gjort i alla tider. De förtvivlade. I ett ventilationssystem, i en källare. Sakta glöms de bort. Det är inget konstigt med det.

Senare den kvällen slog mina fingrar ännu en gång det märkliga mobilnumret. Det var svårare den här gången, för blodet klibbade om fingrarna och svetten forsade ner i ögonen. Ännu en gång svarade en knarrig röst i andra änden. Det stockade sig i halsen. Kanske skulle helvetet nu vara över. Kanske skulle hon duga.
”Jag har något till dig,” viskade jag.
”Om du lovar att ge mig Julia tillbaka.”
Det dröjde inte länge innan han återigen stod i min farstu. Mannen i den långa kappan. Råttfångaren. Han log.
”Jag visste att du var för feg för att ta en av dina egna.”