Fall

08.37. Han vaknade upp på soffan med ett sammanbitet leende. Huvudet bultade hårdare än en boxare på steroider, men faktum kvarstod: gårdagens korridorfest blev lyckad. Förberedelserna hade obestridligen varit omfattande; han hade investerat pengar i högtalare såväl som energi i att organisera dryckeslekar. Stämningen hade verkligen varit på topp; han hade ordnat en bålblandning som var lika mild i smaken som den var stark i alkoholhalten, och på så sätt fått ut stelheten ur de flesta samt honom dansandes till ABBA med utbytesstudenterna. Hämningarna hade onekligen varit få; han hade låtit musiken dåna högre än byggnaden han bodde i, vilket resulterat i att oräkneliga armar och ben rört sig hejvilt på det sporadiska dansgolvet samt att någon ölflaska flugit ut genom fönstret i ren eufori. Det sistnämnda ångrade han lite dagen efter, men att ta ansvar för sina handlingar landade å andra sidan sällan på hans axlar. Dessutom var han trots allt stolt över att vara den som inte bröt mot Flogstas traditioner. Han somnade om igen med en nöjd grymtning.

09.09. Hon tittade ner på klockan med ett sammanbitet ansikte. Hjärtat rusade snabbare än en student som tenta-försovit sig, och hon visste varför: dagens doktorandbesked avgjorde framtiden. Insatserna var med andra ord skyhöga; hon hade studerat historia i fem år, från löjligt tidiga morgnar till drömlikt sena kvällar. Reservalternativen var i bästa fall spännande; hon hade svårt för att se sig själv som överkvalificerad gymnasielärare för underpresterande elever. Ångesten var minst sagt påtaglig; hon hade tagit ett lättvindigt beslut som naiv nittonåring, vilket hon nu fick hantera som konsekvenstänkande tjugofyraåring. Det sistnämnda var hon inte så förtjust över på senare år, men å andra sidan hade ingen dött över att inte bli antagen. Dessutom var hon trots allt stolt över att vara den som bröt mot familjens traditioner. Hon tittade på klockan igen med en djup suck.

13.27. Han satt på balkongräcket med en kopp kaffe och njöt. Trots att han hade hört om människor som ramlat från balkongerna i Flogsta, tyckte han om att sitta på räcket och låta eftermiddagssolen värma hans ansikte. Vetskapen dessutom om hur roligt han haft här några timmar tidigare värmde honom inombords; även om hans yrkesframtid var lika oklar som hans masteruppsats om Foucault, var han efter gårdagen övertygad om att han åtminstone inte skulle vara ensam. Det var en glädjande tanke som höll sig kvar när han förstrött kollade sin brevlåda. Desto mer förvånad blev han därför när han såg att det fanns två brev: en stämning från hyresvärden, och ett gratulationsbrev till doktorandposten från historiska institutionen.

13.58. Hon hade inte blivit antagen. Hon satt med brevet framför sig och försökte ta in innehållet samtidigt som hon försökte stänga ute korridorkamraternas ytliga samtal – idag var tydligen den stora snackisen misshandeln som hade skett igår utanför ett av höghusen, där polisen än så länge inte hade någon misstänkt. Inte för att hon brydde sig; förmodligen var nog gärningsmannen någon som var lika puckad som snubben från gårdagen med den idiotiskt röda kavajen. Dessutom hade hon viktigare saker för sig: hon skulle gå till botten med det här. Det här kunde hon förändra.

16.43. – Vissa saker går tyvärr inte att förändra.
Även om korridorkamraten framför honom darrade lätt på rösten var blicken obeveklig. Han gjorde ett nytt försök.
– Fast enligt hyresvärden är det du som anmält mig, så då kan du väl också ta tillbaka den?
– Att kunna göra något är en sak, att vilja göra det en helt annan.
– På grund av en festglad kväll i slutet av min sista termin?
– På grund av flera högljudda kvällar under alla dina terminer.
– Kunde du inte bara ha pratat med mig först?
– Kunde du inte bara lyssnat på mig för en gångs skull?
Han försökte att inte himla med ögonen. Han var måhända kanske inte den mest hänsynsfulla personen i byggnaden, men killen framför honom var samtidigt inte den mest omtyckta. I tre år hade han klagat: häromåret över att hans mat blev stulen, de senaste månaderna över att vem som helst kunde ta sig in i korridorerna med den rätta koden. Och nu var tydligen gårdagen i fokus.
– Det kanske jag skulle gjort, men är det verkligen rimligt att stämma mig på ett belopp större än min studieskuld? Vad tror du resten av korridoren kommer tycka om det?
Korridorkamratens ilskna ögon blixtrade till av hånfull belåtenhet.
– Det var resten av korridoren som bad mig anmäla dig.

21.38. Regnet var nästan lika rasande som henne på vägen hem till Flogsta. Alla hon pratat med pekade på samma slutsats: doktorandplatsen hade varit hennes, om det inte varit för något stolpskott från idéhistoriska inriktningen. Fast egentligen var hon inte förvånad; hon visste att kommittén som hanterade ansökningarna hade vissa värderingar som var äldre än ämnet de forskade i, där preferens gick ibland före kompetens. Oavsett, var hon dock förbannad. Frustrerat kisade hon upp mellan regndropparna, som om den gråspräckta molnhimlen kunde ge en lösning på hennes situation. Något svar kunde hon inte urskilja, men däremot såg hon en person med röd kavaj sitta på ett balkongräcke. Hennes tankar blev mörkare än molnen när hon mindes vad ägaren hade studerat.

21.43. Han slöt ögonen och hoppades på att regndropparna kunde skölja bort hans problem lika lätt som hans ansiktssvett. Han kände sig kluven; å ena sidan gladde han sig över att doktorera och ha framtiden utstakad, å andra sidan kunde han inte släppa att de han bott med i flera år nu krävde pengar av honom. Han trodde de hade gillat honom. Tankarna vandrade plötsligt till den udda bruden från gårdagen. Även om de hade bara pratats vid kort, hade han inte kunnat släppa hennes kommentar om hur hans kavaj motsvarat hennes känslor för honom. Inte för att han riktigt förstod vad hon menade, men han var nyfiken på att höra mer. Till skillnad från honom, var hon säkert en sådan person som alltid hade full koll på vad hon sa och höll på med.

21.46. Hon gick in i korridorköket. Hon förstod knappt vad hon gjorde och tänkte, men hon visste att hon var vid ett vägskäl i livet och att hon var tvungen att agera. Pulsen ökade när hon tog en kniv från köket och gick ut på balkongen.

21.47. – Du ser ångerfull ut.
Han hörde knappt rösten för regnet, men öppnade inte ögonen. Det var för mycket just nu för att han skulle bry sig om vem det var.
– Jag har haft en jobbig dag.
– Sådant brukar komma som ett brev på posten efter en tuff period.
– Det kan man minst sagt säga. Men jag lär väl överleva. Hans svar var bryskt och irriterat. Han ville bara vara i fred.
– Jag hade nog inte varit så säker på det. Han kände knytnäven greppa tröjan innan han hann se den.

21.48. Hon tvekade. Kunde hon verkligen göra det här? Ja, det kunde hon. Hon stålsatte sig och fortsatte.

21.49. – Du träffade mig igår.
Orden upprepades gång på gång. Hans fokus var dock mer på knytnäven som höll hans liv i sina händer, som antingen darrade av ilska eller av ansträngning. I ögonvrån såg han den andra handen hålla något bakom ryggen. Han skrek till när han såg vad det var.

21.50. Hon höjde kniven.

21.51. Han stirrade på ölflaskan som hölls framför honom.

21.52. Hon sprättade tillslut upp det sista brevet.

21.53. Han tittade på flaskan i vad som kändes som en oändlighet. För inte många timmar sedan hade den varit i hans egna hand. Det blev allt klarare varför mannen framför honom hade bandage runt huvudet och en kall blick i ögonen.

21.54. Hon lade det sista kuvertet på högen av tidigare oöppnade brev och började läsa. Efter fjärde brevet grät hon.

21.55. – Du kan omöjligen veta om det var jag som kastade flaskan
Trots att regnet öste ner över honom kände han kallsvetten längs ryggraden och paniken tillta i rösten.
– Du kan omöjligen garantera att det inte var du.
– Nedsatt motorik innebär inte att du inte har någon framtid
– Kungliga musikhögskolan hade en annan åsikt kring den saken.
– Tänk på din familj och vänner
– Alla är inte lika omtyckta som dig.
– Omtyckt? Jag ordnar fester där jag umgås med alla men träffar ingen på tu man hand. Människor pratar om mig, snarare än med mig. Jag är alltid bjuden, men sällan ihågkommen för något annat än skämten jag drar och de idiotiska grejerna jag får för mig.
Tårarna brände som eld bredvid de kyliga vattendropparna. Mannen framför honom blev lika förvånad över orden som han själv, men han kunde inte sluta. För en gångs skull talade han sanning. Han sista ord var knappt en viskning.
– Jag är en clown i allt, förutom till namnet.
Mannens ögon mjuknade något och han kände hur tvekan spred sig i kroppen, vilket fick hoppet att återkomma i hans egen. Samtidigt hörde han tyg som utan förvarning brast. För ett kort ögonblick blev världen upp och ner. Han landade på axlarna.

21.56. Varje ord från modern var som en kniv i hjärtat. Om ett brev var fyllt av sorg över att hon aldrig kom överens med fadern, dröp ett annat av anklagelser över varför hon övergivit dem för universitetet. Inte förrän hon kom till de sista breven insåg hon dock att sviktande hälsa verkade leda till mer försonliga tankar, och att människor inte är så beständiga som hon en gång trodde.

21.57. Han skrek. Förskräckta människor framför honom vrålade av ren chock, människor bredvid honom ropade på instinkt efter ambulans. Han brydde sig inte. Han skrek delvis över ben som krossats, men framförallt över förhållanden som aldrig skulle bli av. Han såg en bild av bruden från gårdagen för sitt inre.

21.58. Hon skrek. Förbannade människor ovanför henne vrålade åt henne att hålla käft, människor nedanför henne på fest ropade med i uppmuntran. Hon brydde sig inte. Hon skrek delvis över drömmar som krossats, men framförallt över relationer som fallit i glömska. Hon såg en bild av modern från barndomen för sitt inre.

21.59. Han slöt ögonen. Det sista han förvirrat hörde var hur ljuden ovanför honom ökade i styrka.

21.59. Hon öppnade ögonen. Det första hon förvånat såg var hur människorna runtomkring henne blev allt fler.

22.00.