Generation Ö

Som alstrad ur sin demoniska ätt, uppenbarade sig besten med fyra magar vid gruppen. Ett ögonblick tidigare var fältet intill Västhögen fritt enligt spejaren, ändå trampade denna miljöbov, i dåvarande stund, på samma gräsfattiga mark som ungdomarna vars beredskap alltid var onormalt förhöjd.

Kossan var sannerligen klimatets ovän, inte för att den likt beryktat rapade ut metan – den tidigare betrodda men numera avfärdade växthusgasen – utan för att dess primitiva sinne i maskopi med likgiltigt självbehag inte kunde skilja lydnad från oheligt intrång. Juvrets läckage försurade de tveeggade såren efterlämnade av klöven den gick iklädd, jorden alltmer svidande och blottad för varje steg. Tveklöst, av kommen instinkt, besköts den på håll av skyttarna. Blodet projicerades över horisonten i en symmetrisk båge: likt den vackraste fontän! Och det var djurets enda rätt att få ligga kvar till det förblödde, istället för att styckas. Inte heller skulle det ätas med tanke på hur dess giriga innanmäte förmodligen förgiftat de resurser den konsumerat.

Trots faran, lyckligtvis tillintetgjord tämligen kvickt, representerade händelsen en seger för gruppen som hade samarbetat koordinerat. Men bland vissa grodde en oro, att kanske något annat än slumpen skickat dit djävulen med korta horn, ett diskret motstånd såsom de varnats om på forumen.

Den ursprungliga viljan, som ju var att närma sig bytet och forma någon del utav det till en trofé, avfärdades på order av gruppens ledare, Professorn, vars intellekt flertalet gånger sedan sommarens slut hade ryckt bort de torftiga tankesätt som befäste studenternas hjärnor och planterat i deras ställe sina handplockade ord. Han hade visat dem, effektivast genom fältexkursionerna, hur världen tilltalade sina medvetna invånare, åtminstone de mottagliga för dess avläsning. Han avslöjade hur västerländsk kunskap fanatiskt trodde på skriften, som om inget annat medium var lämpligt för skolning. Och de som lyssnade – till honom och naturen – insåg att den globala katastrofen som var över oss hade kunnat undvikas. I rättan tid hade institutionerna blivit övertalade om vikten av deras räddningsarbete.

Metoden med vilken alltet skulle bevaras visade sig (knappast förvånande) inte vara att skriva samma koldioxidrapporter år efter år, utan en korrekt avstämning av planethälsan vid varje enskild plats; en utdragen kartläggning som egentligen skulle påbörjats så fort människan kom till. Professorn beskrev hur harmonin hittas i kurvan hos en kulle; bland ruinerna av ett bygge avlästes en instabil jämviktspunkt och studenterna förstod naturligtvis att det som en gång stått där hade alltid varit dömt att falla. De mjuka energiernas läge hade han markerat ut på en karta över länet och deras förbindelser formade geometriska perfektioner. Informationen var så självklart att det skrynklade pappret till synes hade ärvts mellan tusen händer i väntan på att bli tolkat, snarare än att ha varit nyskrivet kursmaterial. Kursdeltagarna blev helt till sig av lika delar upprymdhet och irritation på grund av att dessa upptäckter gjordes framför deras ögon och inte deras förfäders.

Programmet hade endast ett inofficiellt antagningskrav, ett som besvors vid motsvarigheten till nollningen: att aldrig upprepa tidigare sekels misstag. De skulle inte övertas av passivitet, och faktiskt gå till aktion! Med snart två terminers funderande bakom sig blev det enhälliga beslutet att befolkningsmajoriteten skulle behöva rekryteras. Först lokalt. Nattetid, när studenterna befann sig i barackerna som universitetet försett för att underlätta deras närhet till arbetet, kunde man höra stackars själar gråta över den moderna människans förlust av biologiska ljud. Kurskamrater tröstade varandra när de gemensamt beklagade att alla läten associeras till mekaniska igenkänningar; till exempel hade ingen på minnet hur överlägsen den bara fotens mjuka snudd är jämfört med klackskons skrapande.

När tårarna var torkade såg studenterna till att hålla samtliga kroppsytor och ytterplagg likaså. Detta eftersom att de fraktade tunnor fyllda med ett lösligt, reaktivt pulver mot Fyrisåns närmsta anknytning till barackerna i Gamla Uppsala. Marscherandes i led, blinda i mörkret och den lika vidsträckta forntidsåkern, skattade de sig lyckliga över att ha välsignats med en så elokvent kursansvarig som genom sina kontakter med kemiinstitutionen lyckats komma över dessa kvantiteter. Ohämmade av ensligheten lyssnade de till vattendragets syntetiska fräsande, glatt omedvetna om vilka fräna dofter som brottade mot nattdimman men inte mot deras näsor tack vare Professorns utdelade klämmor. Strax innan gryningen skulle en luftburen sjukdom nå staden och i brist på botemedel skicka stadsborna närmare naturen än vad de varit hela sina liv. Smärtor som saknar motstycke skulle introduceras i en länge orörd omgivning, inte olikt den mänskliga rasens invasion av biosfären. Enligt studieplanen saknades förslag på att hålla deltagarna beskyddade från den kommande epidemin, men kanske skulle det fåtal utav Professorns lärlingar som stryker med vara väl värt den överlevande folkmassa som ansluter sig till rörelsen när de väl inser situationens allvar.

Om de inte fick upp ögonen imorgon bitti, kunde folket för evigt fortsätta sova.

Jag tror att detta får bli terminens sista avstämning. De för tillfället inskrivna studenterna har beviljats tillträde i Campus GU istället för att besöka föräldrar eller söka annan bostad under sommarlovet, dock har alla redskap avlägsnats och eventuell aktivism har förbjudits enligt mina bestämmelser. Prognoser från den första ansökningsomgången tyder starkt på att programmet har ökat i popularitet efter premiäråret, detta trots riktlinjernas uppmaning om att studenterna inte ska sprida detaljer om deras utbildning. Vad universitetsledningen beslutar inför nästkommande läsår återstår att se. Om antalet platser inte proportioneras mot förfrågan gissar jag att påtryckningarna lär bli ännu värre än senast.

Låt mig passa på att här uttrycka min fruktan för denna så kallade sociala rörelses framtid. Jag måste medge att när universitet – i reaktion mot Generation Ö:s hatiska retorik gentemot bristfällig miljöbildning – myntade idén om en behavioristisk studie gällande pseudovetenskapens inflytande, var det ett genialiskt sätt att slå två flugor i en smäll. Kanske var jag mer naiv än studenterna när jag tackade ja till den ledande rollen i denna teater med för många akter. Jag har sedan dess kommit att inse att den farligaste kombinationen attribut måste vara ignorans blandad med välvillighet.

Tacka gärna Pelle och Malva; deras mimik tillsammans med konstblodet var väldigt övertygande. Och be dem även, å mina vägnar, om ursäkt; jag trodde verkligen kodräkten skulle stå emot airsoftkulor. Båda har frågat mig om de behöver medverka i fältuppgifterna fler gånger... jag har inte kunnat ge dem ett svar. Vare sig universitetet väljer att avslöja sitt experiment eller fortsätta låta sig styras av en samfundsbeklädd bluff, tror jag vårt internationella rykte är irreversibelt sotat. Men än större än oss själva befarar jag att klimatförändringarnas brådska har permanent skadat unga vuxnas bedömningsförmåga. Dessutom kan jag inte låta bli att känna mig delvis skyldig. Jag förstår inte hur vi, som högsta lärosäte, inte tog oss an ansvaret att styra dessa förvirrade ifrån pöbelväldets hittepå, samtidigt som vi lät fördriva och troligtvis förvärra vår egen meningslöshet.

Om jag får föreslå en förändring som ni kanske kan vidarebefordra, så vore det att vi antar att det än finns tid (även om fallet må mycket väl vara motsatsen) och slutar avla hundar bara för att vi har makten – vilken jag knappast behöver påminna kan äventyras om allmänhetens opinion försätter svänga likt den gjort. Tills vidare behöver jag handskas med en bunt ungdomar, ängsliga för att deras attentat förra månaden fortfarande inte gett utslag. Och för att besvara ert förra mail om Fyris, har Naturvårdsverket informerat mig om att provresultaten, likt förväntat, inte visar på skadliga halter men att vi framöver bör undvika att dumpa pulversaft för att förhindra hyperaktiva mörtar.