Parodisk bild av det intellektuella arbetet i universitetsvärlden

A Beautiful Mind
Regi: Ron Howard
Filmstaden

Betyg: 2

Det är de vårdade litterära adaptionernas och de magnifika skådespelarprestationernas sfär. Det är en sfär där patriotism manifesteras i humanism och civilkurage; där konst och intellekt värderas högt; och där snillen och särlingar gärna får uppta hjälterollen. En filmisk biografi om John Forbes Nash, spelteorins skapare och nobelpristagare i ekonomi 1994, är naturligtvis exemplarisk för sitt syfte. Inte minst som Nash tidigt drabbades av schizofreni.
Att gestalta sjukdom är uppenbarligen något av ett adelsmärke för hollywoodska aktörer. När Russell Crowe träder in i John Nash sönderfallande verklighetsuppfattning träder han också in ett panteon. Ett panteon där storheter som Dustin Hoffman ( Rain Man ), Daniel Day Lewis ( Min vänstra fot ) och Al Pacino ( En kvinnas doft ) vistats - samtliga oscarsbelönade.
A Beautiful Mind har mycket riktigt blivit nominerad för Academy Award i åtta (8) klasser. Huruvida detta är befogat eller inte ska inte diskuteras här. Det uppenbara sneglandet mot statyetter drar för min del snarast ner betyget. Trots sitt slickade och väloljade berättarmaskineri (kameraåkningarna är stundtals hemska) har dock Ron Howards film obestridligen ljuspunkter.
Berättelsen om Nash är i sig fascinerande. Här är ett ungt bångstyrigt geni som i det kalla krigets skugga vänder upp och ned på etablerade matematiska sanningar. Samtidigt etableras dock den psykiska ohälsan. Howards sätt att väva samman Nash accelererande vanföreställningar med stämningarna i McCarthys USA - en stundtals mycket suggestiv lek med konspirationsgenren - både skrämmer och berör. Sjukdomsutbrottet hade, som det skildras här, gärna kunnat utgöra stoff för en helt egen film.
Sedan var det ju tyvärr det här med genikulten. Som svensk akademiker kan jag ibland känna viss avund mot det självklara sätt på vilket amerikansk film rör sig i universitetsvärlden. A Beautiful Mind gör mig dock beredd att omvärdera. Den klichéfyllda skildringen av Princeton flankeras här av en rent parodisk bild av själva det intellektuella arbetet. Värst är det när den store kläcker sin berömda jämviktsteori kring spel och strategi. I Howards version är det inte ens (klassiskt) idogt arbete vid skrivpulpeten som slutligen bär frukt. Det är när enstöringen John (plötsligt försedd med vänner) ska ragga blondin på universitetspuben som idén föds. Om ingen stöter på blondinen utan alla istället satsar på hennes fula kompisar är chansen störst att alla får sängkamrater till natten. Heureka
Men, ställd mot Newtons äpple eller Einsteins spårvagn har kanske (den fiktiva?) anekdoten sina poänger. I Hollywoods hyllande av kvinnokropp och heterosexuell romantik får den en kulturell kontext mot vilken den med lite god vilja till och med kan ses som självreflexiv. När den åldrige Nash (fortfarande gestaltad av en imponerande Crowe) slutligen belönas med nobelpriset finns dock ingen återvändo. Här kapsejsar epiken i en storvulet sentimental epilog som lämnar åtminstone mina ögon snustorra.