Vardagsdramatik bakom järnridån

Det är tidigt 1980-tal i slovakiska Bratislava. Eller rättare sagt tjeckoslovakiska, för landet är ännu en socialistisk folkrepublik bakom järnridån. Vi får se ett klassrum med barn på gränsen till tonåren. Den nya lärarinnan Mária Drazdechová (Zuzana Mauréry) presenterar sig, och hon vill också att barnen presenterar sig. Dessutom ska de berätta om sina föräldrar, vad de heter men framför allt vad de arbetar med. Ett ideologiskt program färgat av sin tid och plats, med syfte att sätta arbetet i centrum? Ett sympatiskt drag av en lärarinna i strävan att skapa kontakt? Eller ett tacksamt berättargrepp från filmmakaren för att ge en social rundmålning av livet i en medelstor stad i öst innan murens fall?

Det ska visa sig att fru Drazdechovás frågor om föräldrarnas yrken har en större roll i filmens dramaturgi än så. Hennes undervisningsmetoder vilar lika mycket på bytesekonomi som på pedagogik. En läkare kan skriva ut recept och en damfrisörska kan permanenta ens hår. Till och med en sjukpensionär kan vara behjälplig genom att stå i de allt längre butiksköerna. I gengäld kan barnen få goda betyg, och kanske en liten hint om vad proven ska innehålla.
Desto större problem för de få barn vars föräldrar inte är samarbetsvilliga. Det är de som kommer att stå i berättelsens fokus. Flickan vars pappa inte vill smuggla kakor till Moskva, eller pojken vars pappa inte vill laga tvättmaskinen. De blir offer för repressalier, tills maktmissbruket kulminerar i ett laddat föräldramöte.

Regissören Jan Hrebejks och manusförfattaren Petr Jarchovsks upplägg av den i grunden ganska enkla storyn är finurlig. Föräldrarnas batalj i klassrummet blir utgångspunkt för återblickar av hur fru Drazdechová skapat sitt nätverk. Slovakiska filmer hör inte till vanligheterna på våra biografer. Detta är en fin film, präglad av både svart humor och vardagsdramatik, lite i samma anda som några av tjecken Milos Formans tidiga filmer. Eller vår svenske Lars Molin. Zuzana Maurérys gestaltning av fru Drazdechová är briljant och den åttiotalistiska miljön är omsorgsfullt genomförd i kostym och rekvisita. Detta är dock ingen slovakisk motsvarighet till den tyska ostalgin. Bilden av livet i en öststat är knappast idylliserande, men det är heller ingen mardrömsskildring. Dramat i skolsalen antar snarare tidlösa dimensioner. Vår nya fröken är en anspråkslös men fängslande berättelse om grupptryck, despoti och civilkurage. Den hade kunnat placeras varsomhelst, även om det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien ger sina alldeles speciella förutsättningar.