Birros udd väl avslipad
BÄST I SVERIGE
Royal
Regi; Ulf Malmros
Premiär 30 augusti
Två gubbar av fem
Filmen är enligt egen utsago det mest självbiografiska Peter Birro skrivit hittills och den berättar om 10-årige Marcello Mancini, som, trots pappans ivriga uppbackning, inte vill bli fotbollsproffs. Marcello vet inte alls vad han vill bli, förrän jämngamla Fatima, som spelar skjortan av varenda fotbollskille i trakten, flyttar in i kvarteret.
Det är en sympatisk och opretentiös historia om tolerans och kampvilja både hos vuxna och hos barn. Ett av filmens mer tilltalande drag är att också vuxna framställs ur barnets perspektiv, både i språk och beteende. Michael Nyqvist, som ända sedan sitt genombrott har haft ett naivt drag i sina filmroller, låter infantiliteten fira nya triumfer i rollen som Marcellos pappa. T o m Jesus dyker upp för att pubertalt fråga Marcello Va´ vill du bli när du blir stor ´rå?
De surrealistiska stämningarna, som stundtals också återfinns i Malmros färgsprakande blommighet till betongförort, för tankarna till Hans Alfredssons Jim piraterna Blom. Malmros och Birros film har inte samma svärta och känslodjup som Alfredssons förbisedda barnfilm om döden, och även om det vore orättvist att ställa krav som överskrider deras ambitioner, så måste det konstateras att de har skyggat inför textens allvarligare tongångar.
Marcello söker visserligen nåt skitlitet som jag är bra på men annars skyndar filmen förbi repliker som Jag måste vara ett stort jävla misstag så att de förlorar i betydelse. Ariel Petsonk har inte heller fått någon hjälp att gestalta den sorgsnare sidan av Marcello, även om hans tafatthet i kropp och mimik är uttrycksfull.
Snarare än en lyckad barnfilm med allvarliga undertoner så finns det i Bäst i Sverige en bitskare barndomsskildring som kämpar för att nå ut. Barnvänligheten hämmar kommunikationen. Nästa gång får vi hoppas att det inte är nödvändigt att slipa ned Peter Birros udd för att göra den barnsäker.
