Magplask när Wikipedia möter roliga timmen
Regi: Tuva Novotny
Royal
Det börjar med en tung uppförsbacke. Tuva Novotnys film Diorama är uppenbart avsedd att vara en lättflytande och smart samtidskomedi om kärlek och samlevnad, med kryddiga stänk av sex och kulturkritik. Vad är då en bättre start än en exposé över kärlekens och sexualitetens historia?
Små sketcher med kopulerande apor, bigotta präster, levnadsglada rokokomänniskor och suffragetter får alltså inleda. Till detta en berättarröst som i lättsam ton bidrar med historiska fakta. Lekfull och bildande dramakomedi eller Wikipedia möter roliga timmen? Även om de uttalade ambitionerna förstås varit det förstnämnda så blir det dessvärre mycket av det senare i Diorama.
Att låta en fiktiv filmberättelse löpande kommenteras av experter – autentiska såväl som påhittade – är inget unikt grepp, även om det är ovanligt. Det har använts i komedi och drama, av storheter som Woody Allen och Alain Resnais, och det var ett återkommande inslag i den radikala och samhällstillvända filmen och teven på sextio- och sjuttiotalet. Greppet kan ibland vara belysande och fördjupa berättelsen, samtidigt som det ger oss kunskap om världen. Det kan också vara en ironisk gest – som för att visa upp världens oförutsägbarhet genom att driva gäck med vetenskapens ambitioner att förstå den.
"...så fort berättelsen om Frida och Björn sedan visar minsta tendens att komma igång bryts den av Morgan Alling utklädd till åkersork..."
Varför just Novotny valt att krydda sin film med återkommande expertkommentarer här är inte helt klart. Tydligt är dock att det inte fungerar så väl. Inledningssekvensen är lång och styltig, och vad värre är – så fort berättelsen om Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) sedan visar minsta tendens att komma igång bryts den av Morgan Alling utklädd till åkersork eller annat lämpligt djur vars (sociala och sexuella) beteende ska belysa det som sker i människornas värld. Eller i alla fall i Fridas och Björns kärlekshistoria. En beskäftig berättare – Susanne Axell från Fråga doktorn – hjälper till att förklara vad vi ser med hjälp av vetenskapliga begrepp.
Särskilt belysande är inte inslagen. Det är faktiskt svårt att förstå vad det är de ska förklara. Kanske är kärlekshistorien vi följer så ordinär just för att det i stället är den som är tänkt att klargöra alla sketchernas innebörd? För det är inget revolutionerande det som händer Frida och Björn. De träffas på ett hippieparty i ett kollektiv – det ser ut som klichébilden av 1968, men ska nog föreställa sisådär 2005 eftersom huvudstoryn tycks utspelas 2021. Givetvis börjar de omedelbart – precis som de evinnerliga djuren vi får se – att kopulera, och ungefär 15 år senare har de tre barn, innerstadslägenhet och hyggliga jobb. Frida är lärare, Björn jobbar på nåt obestämt kontor.
Björn vill helst köra motorcykel jorden runt, och Frida är rätt missnöjd. De kopulerar inte längre som apor – eller åkersorkar – och följaktligen krisar kärleken. Det skriks och pratas och gråts. Kanske känner vi igen oss själva – eller i alla fall nidbilderna av stressade småbarnsäktenskap och södermalmsliv. Klichéerna i skeenden, dialog och rekvisita är ibland plågsamma.
Allt framförs av svensk-skandinavisk skådespelarelit. Förutom Dencik och Tjelta ser vi bland andra Sverrir Gudnason, Shanti Roney och Eva Rydberg i större eller små roller. Det är ett stjärnuppbåd som inte förmår lyfta filmen. Bäst är Sarah Dawn Finer som Fridas väninna Linda. I hennes gestaltning finns ett äkta tonfall som resten av filmen tyvärr saknar.
