Vacker men otidsenlig samurajsaga
Tabu
Regi: Nagisa Oshima
Fyris
Betyg: Tre
Kampen är en del av uttagningen av samurajer till Shinsen-gardet. Av dem som provar in är det endast två krigare som befinns vara värdiga att antas. Den ene är den modige Tashiro som går sina egna vägar och som inte bryr sig om vad andra tycker. Den andre är den androgynt vackre Kano som har en bödels färdigheter men en aura av oskuldsfullhet omkring sig. I en tid då homosexualitet är tabu sprider Kanos skönhet oro i lägret. Handlingen är förlagd till 1865 men känns samurajskt tidlös. Namn på olika exotiska klaner, platser, skolor, kodex, släktträd, tekniker, mästare och ritualer rinner genom berättelsen. Bitvis är filmen bländande vacker i sin japanska estetik. Sovsalen visar upp strikta linjer av manliga halvnakna krigarkroppar sida vid sida i orolig sömn, och samurajernas formationer i dojon har samma grafiska renhet som schackpjäserna på ett bräde.
Tidlöst känns dock inte den här typen av japanskt filmberättandet, snarare
otidsenligt. Bortsett från det sexuella temat är Tabu en klassisk samurajsaga. En stor del av handlingen utspelas i de svart/vita stumfilmstexterna. I dessa texter presenteras inte bara platser, tidsförskjutningar och händelser, utan även karaktärernas känslor. Ändå känns historien aldrig riktigt sammanhängande. Även kulissbyggena för oss tillbaka i tiden. Slutstriden utspelas i ett blågrönt hav av månupplyst dimbankar som leder tankarna till 30-talets Borta med vinden -kulisser. Och när till och med filmens själva kärna måste uttalas i upplösningens slutreplik känns genren hopplöst alienerande för en oinsatt europé.