Moraldiskussion på dagisnivå

Changing Lanes
Regi: Roger Michell
Royal

Betyg 3/5

Gipson vill följa regelboken men den stressade Banek försöker köpa sig fri och lämnar Gipson nonchalant vid vägen utan bil men med Baneks viktiga dokument. Väl i rätten får Banek en dag på sig att återta dokumentet från Gipson som i sin tur inte hann till sitt möte och som nu är berövad på vårdnaden av sina barn och inte alls tillmötesgående.

Det är ett klyftigt hanterat upplägg och när konflikten eskalerar, som den obönhörligen gör, ska heder gå till regissör Roger Michell och manusförfattarna Chap Taylor och Michael Tolkin för att de inte väljer att fokusera på hämndaktionerna i sig utan på de bakomliggande orsakerna hos Banek och Gipson. Det är välkommet med en amerikansk film som inte förfäktar vedergällningsprincipen utan i stället vill skildra de små besluten som utgör karaktärernas moraliska hållning och hur denna är under ständig förhandling.

Filmens största tillgång är skådespelarna. William Hurt och Sydney Pollack är två av de som glimrar till biroller och även om kvinnorna, på sedvanligt vis, lämnas vid sidan av vägen så är både Toni Collette och Kim Staunton intensiva i de skamligt outvecklade rollerna som Baneks och Gipsons respektive ex-partner. Filmen är dock tydligt avsedd som en tvåmansshow. Samuel L. Jackson gestaltar ännu en av sina trängda medelklassmän med djup och rättfärdig vrede. Detta visar de stora brunbågade glasögonen - en rekvisita som han ofta tar till för att signalera att han inte spelar rollen som cool snubbe. Under filmens lopp lyckas Jackson ändå fördjupa och förnya sin välkände figur. Afflecks försök att göra detsamma faller inte lika väl ut. Hans unge advokat är den karaktär som går igenom störst förändringar och Affleck är bra som ytlig streber men inte lika skicklig på att uttrycka själsvånda. Fast den klena teckningen av Banek går inte enbart att skylla på Affleck. Logiska krumsprång är återkommande i både handlingsmönster och karaktärsutveckling. Varför skulle han exempelvis bli så upprörd över sina medarbetares skumraskaffärer när han nyss med alla medel har försökt ödelägga en människas liv?

Den rastlösa och nerviga kameraföringen och det energiska klipparbetet slussar åskådaren mellan bägge huvudpersoner i förhoppning om att vi inte ska föredra någon framför den andra. Till en början är det en av filmens förtjänster men det blir snart ett grundläggande problem. När varken Gipson eller Banek tillåts framstå som osympatisk under någon längre tid innan de företar sig något som förmodas vinna publikens gunst igen resulterar det i att hela filmen vacklar fram och tillbaka istället för att få upp farten. Det blir helt enkelt för mycket flackande mellan filerna och för lite tryck på gaspedalen. Brist på framåtrörelse är inte otänkbart när man vill skildra tvivlets gråzon men detta försiktiga tassande i sympatins utmarker gör inte filmen mer realistisk eller karaktärerna mer trovärdiga. Snarare gör det huvudpersonerna ointressantare och filmen ospännande och aningen feg. I synnerhet som komplexiteten undermineras av avslöjandet om att det finns verkliga bovar i dramat och att de är minst sagt osympatiska. Efter detta självgoda skuldbeläggande återstår bara en tillrättalagd avslutning med så präktiga förenklingar att det nära nog reducerar filmens tidigare intressanta nyansrikedom till moraldiskussion på dagisnivå.