Passiv prinsessrollställs på ända

Prinsessan + krigaren
Regi: Tom Tykwer
Fyrisbiografen
4/5

Den 37-årige Tom Tykwer har ansetts som den tyska filmens underbarn under större delen av 1990-talet och fick sitt stora internationella genombrott 1998 med det kinetiska fartkalaset Spring Lola . Sedan dess har han filmatiserat Krzysztof Kieslowskis manus till den mer eftertänksamma Heaven . Lite förenklat kan man väl säga att Prinsessan + krigaren estetiskt och tematiskt positionerar sig mellan dessa två filmer och den spelades också in direkt efter Spring Lola .
Prinsessan i historien är Sissi, en sköterska på ett mentalsjukhus som märkligt nog är född och uppvuxen på sin arbetsplats. Hon har nära relationer med både patienter och kollegor, men trots att hon är omgiven med folk är hon känslomässigt djupt isolerad. En dag blir Sissi påkörd av en lastbil. Mannen som förorsakar olyckan är ex-soldaten och småbrottslingen Bodo. Han kommer att rädda Sissis liv i en både intensiv och intim scen som med sin förunderliga originalitet utgör filmens nav. Den både sparkar i gång filmens avsiktligt spretiga intrig och slår an de klanger som kommer att ljuda genom resten av den oberäkneliga berättelsen.
Det finns ett besynnerligt sug i Tykwers bilder. Filmen glider fram som linbanetågen i Wuppertal, staden där historien utspelar sig. Den svävar fram men har också en febrig hallucinatorisk prägel som, tillsammans med utomordentligt välfunnen musiksättning, ger drömmens resonans. Det återspeglas även hos skådespelarna. Franka Potente hittar en kantig tröghet i kropp och mimik för att levandegöra vad som lätt kunde få bara vara Sissis oskuldsfulla naivitet.
Potente förankrar också tillfullo de glidningar mot dumdristig uppfinningsrikedom som berättelsen kräver av henne. Som när Sissi efter bilolyckan söker upp den känslostumme Bodo för att ta reda på om det bara var slumpen som gjorde att han var på plats för att rädda hennes liv, eller om det betyder att deras liv är sammanlänkade mer beständigt. Det är svårt att spela uttryckslös på film - se bara på den vanligtvis så tonsäkre Edward Norton som går bort sig som hämmad FBI-agent i den bioaktuella Röd drake - det blir antingen tomt eller teatralt. Men när Bodo upprepade gånger stöter bort Sissi och avvisar hennes försök att riva hans fasad så finns det ändå så mycket intensitet i Benno Fürmanns förstelnade ansikte att det uttrycker åtskilligt om personen bakom.
Om Spring Lola offrade personteckning till fördel för intrigens drivkraft så är det precis tvärtom här. Det är meningen att vi ska lära känna karaktärerna och även om berättelsens vindlingar är många och överraskande så är de huvudsakligen till för att föra Sissi och Bodo närmare varandra och oss. Visserligen har Tykwer roligt åt att kunna dekonstruera allehanda genreelement på vägen men han tycker alldeles för mycket om sina karaktärer för att låsa fast dem i en enda sorts berättelse. Mot slutet av den här trösterika fabeln är man benägen att hålla med honom.
Sammanflätade öden och slumpens vägar är återkommande i Tykwers filmer. Här handlar det om människors förmåga att gripa tag i händelsernas förlopp. Därmed ställer han också sagans konvention om prinsessans passiva roll på sin ända. Istället för att foga sig och lida i det tysta i väntan på kärleken som ska förändra hennes liv så är det Sissi som är berättelsens motor och har möjligheten att vara ögonblickets mästare.
Det är ännu en orsak till att Sissi från Wuppertal förtjänar större framgång än någonsin den där Amelie.