Slarvig satir nära cynisk återvändsgränd

Bringing Down The House
2/5
Regi: Adam Shankman
Premiär på filmstaden 17/10

Den frånskilde advokaten Peter Sanderson skyndar mellan sitt hektiska arbete och sitt flådiga hem där han tillbringar mesta tiden med att ge goda juristråd till Charlene på en internet-chatt. Som sig bör i dylika sammanhang så förskönar sig bägge betydligt. Peter påstår att hans gråa hår är blont medan Charlene säger sig vara en ung och blid juristpraktikant i behov av hjälp. När de två träffas uppdagas sanningen. Utanför Peters dörr står ingen tanig, vit flicka utan en bastant fängelseintern, fortfarande ekiperad i den sortens avklippta jeansmundering som tydligen har varit högsta mode i kvinnofängelser alltsedan Pam Griers glansdagar. Charlene säger sig vara falskt anklagad för rån och vill att Peter rentvår hennes namn. Hon är mycket bestämd.
Det är inte bara Charlenes fängelsejeans som känns hopplöst förlegade. Hela intrigen är som hämtad från en gammal komediserie och förvecklingarna bygger på nödlösningar som är skrämmande i sin gammalmodighet. Peter larmar inte polisen när Charlene bryter sig in i hans hus för att - ve tanken - någon kan få reda på att han har chattat på internet med främmande människor. Varför Charlene väljer att ställa till med en brakfest som lätt kan locka polis när hon är på flykt undan rättvisan är en annan fråga som förblir obesvarad.
Riktigt hur öppet rasistiskt Beverly Hills är nu för tiden är kanske svårt att avgöra från Sverige men frågan om ens komedins överdrifter rättfärdigar den här skildringen där en svart kvinna väcker omedelbar anstöt och oprovocerade ilska så fort hon visar sig offentligt.
Nybörjarmanusförfattaren Jason Filardi och regissör Shankman, mannen bakom den ogenomträngligt stela romantiska komedin Bröllopsfixaren, satsar oförtrutet på enkla utvägar. Tillsammans har de gjort en slarvig och lat film där någon kan dra fram en hembiträdesuniform i Charlenes storlek från ingenstans för att få till en rolig scen strax innan någon annan helt omotiverat slår på tv:n för att berättelsen inte ska stå still.
Filmens fundamentala brist på originalitet och ambition är förlåtlig men även den mest oinspirerade av formelfilmer bör hålla sig till vissa spelregler. Här skippar man den logiska övergångsfasen när oförsonlig illvilja blir till ömsesidig respekt. Peters och Charlenes relation utvecklas, inte till följd av något händelseförlopp eller fördjupning, utan helt enkelt för att det var dags.
Det finns ingenting i Bringing Down the House som förtjänar de ansträngningar Steve Martin och Queen Latifah gör med sina rolltolkningar. Mycket av humorn är på hennes bekostnad, men med sin utstrålning och styrka vägrar Latifah att låta sig begränsas till att bara klä skott för vulgärhumor.
Martin är piggare och roligare än på länge, även om den uppenbarligen ofrånkomliga scenen när han ska klä ut sig i streetkläder, snacka slang och dansa med hiphop-kidsen är väl obekväm. Inte bara för att scenen ekar den vida överlägsna Supernollan, utan för att den är symptomatisk för ett grundläggande förhållningssätt. Filmen låtsas driva med den vite karaktärens oförmåga att anpassa sig till en annan kultur när det i själva verket är den kulturen man söker förlöjliga.
Om något kommer i närheten av att rädda filmen från en cynisk återvändsgränd så är den pålitligt underhållande Eugene Levy i birollen som Peters kollega Howie Rottman. Han blir omedelbart och högljutt betuttad i Charlene och förblir henne trogen filmen ut. Även Howie faller offer för klumpig satir men hans uppriktiga värme är välbehövd i en annars plump och fördomsfull film.