Lysande Penn i hjärtskärande drama

Mystic River
4/5
Regi: Clint Eastwood
Filmstaden

Tightrope från 1984 är en sällsynt välformulerad illustration av våldets relation till heterosexuell manlighet i kris och redan i regidebuten Mardrömmen från 1971 tydliggörs denna koppling. Hittills har Eastwoods ikonifierade ensamme hjälte stått i centrum för dessa filmer. I sin 24:e långfilm Mystic River står han enbart bakom kameran och låter historien utspela sig bland några familjer i ett arbetarklassområde i Boston.

De tre pojkarna Jimmy, Sean och Dave spelar hockey på gatan och busar lite med den nylagda cementen. En civilklädd man som uppger sig vara polis ertappar dem och beordrar Dave, den av pojkarna som inte bor i kvarteret, in i bilen för att köra hem till hans föräldrar. Mannen i bilen är dock ingen polis och efter fyra dagar av sexuella övergrepp lyckas Dave rymma. Därefter blir saker och ting aldrig mer desamma och de tre pojkarna glider isär. Trettio år senare sammanförs de tre barndomsvännerna när Jimmys dotter brutalt mördas. Sean är polisen som ska utreda brottet och det dröjer inte länge förrän Dave framstår som huvudmisstänkt.

Mystic River kunde ha förblivit en enkel mordgåta men den vill gräva djupare och väcka funderingar kring smärtsamma relationer och handlingar, om lojalitetsband, om hur det förflutna alltid är närvarande i nuet och om den självdestruktiva hämnden. Balansgången mellan kriminalhistoria och karaktärsstudie är svårbemästrad. Eastwoods gedigna erfarenhet har gett honom kapacitet, och tyvärr även benägenhet, till att göra polisfilmer lite med vänsterhanden. Eftersom det är tydligt var hans huvudintresse ligger i den här berättelsen så är det än mer imponerande att skärpan har bibehållits på alla fronter och att utredningsförfarandet inte bara är lika spännande som filmens själsliga utgrävningar utan att de också skänker kontur åt varandra. Berättelsen utvecklar sig med en metodisk saktmodighet och en intensitet som tränger in och stannar kvar.

Filmen bjuder på amerikanskt filmskådespeleri av bästa snitt. Emellanåt drar Tim Robbins Dave lite åt det teatrala när han lufsar omkring som Steinbecks Lenny, men det är lätt att överse med efter hans lysande förhörsscener. Liksom de andra karaktärerna bär polisen Sean inombords. I Kevin Bacons nedtonade gestalning är han bara bättre på att dölja det än alla andra och det gör Bacons prestation till en av de mest minnesvärda i filmen. Störst är ändå vreden och sorgen hos Sean Penn som den sörjande fadern och pånyttfödde gängledaren Jimmy. Ingen kan som Sean Penn glida obehindrat mellan hjärtskärande naturalism och rent operamässiga höjder inom ramen för samma scen och ändå få det fullständigt trovärdigt. Det är högt betyg till omgivande skådespelare, däribland Laura Linney och Marcia Gay Harden som de lojalitetsbundna fruarna, att de inte bleknar vid sidan av honom.

Brian Helgeland har skrivit manus efter Dennis Lehanes roman Rött regn och med den här klarsynta och sammansatta bearbetningen har han äntligen infriat löftet efter L.A. Confidential. Precis som den filmen är Mystic River en film man knappt trodde Hollywood kunde göra längre. Det är en klassiskt berättad, välbalanserad och omsorgsfullt detaljerad film och det passar en regissör av den gamla skolan som hand i handske. 73-årige Clint Eastwood tar chansen och gör en film med en saklighetens elegans och en förhärdad intelligens som placerar den bland hans allra främsta verk.