Imponerande finkänslighet

The Station Agent
Filmstaden
4/5
Regi: Tom McCarthy

The Station Agent infriar lyckligtvis inte alls mina låga förväntningar. Tom McCarthys regidebut måste i och för sig betecknas som just en varm och rolig berättelse. Dessutom presenteras vi för udda och omaka människor i den sorts sjaskiga landsortsmiljö som för några år sedan kunde iakttas i var och varannan amerikansk independentfilm. Hotande fallgropar finns följaktligen där men undviks effektivt och finkänsligt.
När vi möter den kortvuxne Fin (Peter Dinklage) arbetar han med att reparera modelljärnvägar. När ägaren till leksaksbutiken där han är anställd dör ändras Fins liv drastiskt. Dels blir han arbetslös, dels blir han ägare till sin framlidne chefs ägor på en nedlagd bangård i sömniga småstaden Newfoundland. Fin lämnar storstaden och installerar sig i den förfallna stinsexpeditionen i akt och mening att i ensamhet odla sin passion för järnvägen.
Hans ambition att vända världen ryggen försvåras dock. Den ambulerande grillkocken Joe (Bobby Cannavale) använder gårdsplanen framför Fins hus som uppställningsplats för sitt rullande gatukök. Joe är en ytterst kontaktsökande man som genast ansätter Fin med diverse förslag på social interaktion. Konstnärinnan Olivia (Patricia Clarkson) är inte lika utåtriktad, men efter att två gånger ha prejat ned sin nya kortvuxne granne i diket känner hon sig tvungen att ta kontakt.
Efter en trevande inledning utvecklas så vänskapen mellan dessa tre vinddrivna existenser. Joe är den drivande kraften. Olivia sörjer en död son och ett havererat äktenskap, Fin är märkt av utanförskapet i en värld dominerad av storvuxna. Tillsammans inrättar de en egenartad gemenskap där Fins järnvägsintresse först får tjäna som sammanhållande kitt. De ger sig ut på långa promenader längs banvallarna och ägnar sig åt så kallad train-chasing - det vill säga de följer efter tåg med bil och videokamera.
Även om samvaron efter hand djupnar händer det inte så mycket i The Station Agent. Detta är en film som, mycket tack vare en befriande brist på uppenbar dramaturgi, lyckas hålla sina på papperet skruvade motiv på mattan. Dess humor bygger snarare på stillsamma iakttagelser än på uppskruvade situationer. På så sätt blir också tågvurmen något fullständigt naturligt i Tom McCarthys varsamma händer. Vad som hade kunnat framställas som endast en nördig accessoar i Fins (och hans vänners) utanförskap normaliseras istället. Kärleken till tåg accepteras av de flesta som kommer i Fins väg.
Det är dock inte bara berättelsen som tjänar på detta förhållningssätt till järnvägen. Tåg har sedan filmens barndom stått i ett speciellt förhållande till mediet. Teknologi, rörelse och hastighet var centrala byggstenar i den modernitet som filmen var en del av. Järnvägen erbjöd allt detta. The Station Agent hakar på detta spår genom att göra tåget till ett centralt motiv i en film som är allt annat än snabb och rörlig. Här får järnvägen snarast stå för en överspelad modernitet, en teknologi som blivit esoterisk nostalgi i en stillastående avkrok av vår postmoderna värld.
Detta berättar Tom McCarthy om med en imponerande effektivitet och finkänslighet. The Station Agent är ett stillsamt vardagsdrama om den lilla världen som, inte minst med hjälp av tre lysande skådespelare, pekar ut från det mikrokosmos det anspråkslöst beskriver.