Lysande skådespel i stark svensk film

Om jag vänder mig om
Regi: Björn Runge
4/5
Filmstaden, Fyrisbiografen

Hans annars lovvärda försök att utmana den långa spelfilmens konventioner i Harry och Sonja (1996) präglades av ett överpretentiöst tonfall; en poetisk ambition som drunknade i ett överdåd av fragmentariska burleskerier. Nu har hans filmberättande tveklöst mognat. Därmed inte sagt att Om jag vänder mig om är någon konventionell film. Varken form eller innehåll anknyter självklart till vad vi är vana vid på svenska biodukar.
Allt sedan Robert Altmans Short Cuts har den gamla konsten att knyta samman flera små berättelser i en film upplevt en renässans. I Sverige har exempelvis Daniel Bergman (Svenska hjältar) och Mikael Håfström (Leva livet) gett sig på detta berättargrepp.
Vad som skiljer Om jag vänder mig om från dessa mer eller mindre lyckade episodfilmer är framför allt att Björn Runge inte strävar efter att få de olika historierna att hänga ihop på ett berättarmässigt logiskt sätt. Visst finns tematiska beröringspunkter mellan de olika söndrande relationer och havererade livsprojekt som visas, men några krystade försök att tvinna samman karaktärerna mer än nödvändigt besparar Runge åskådaren.
Kanske är detta ett högst medvetet grepp i en strävan att inte låta intrikat lek allt för mycket utmana allvaret. Det kan dock lika gärna tolkas som att Runge gör en dygd av nödvändigheten. Vi möter nämligen en uppsjö av människoöden i Om jag vänder mig om. En framgångsrik kirurg (Jakob Eklund) upplever en äktenskaplig och yrkesmässig kris. En hantverkare (Magnus Krepper) får det ovanliga uppdraget att mura in ett medelålders par i deras mexitegelvilla. En frånskild kvinna i övre medelåldern (Ann Petrén) bestämmer sig för att göra upp med sin förre make (Peter Andersson). Detta är de tre huvudspåren i Runges film, och de flankeras av en rad bifigurer och sidospår.
Under ett novembergrått dygn får vi följa dessa karaktärer. Det som sammanlänkar dem är (som sagt) inte någon ytlig gemensam beröringspunkt. Inte ens det nationella är av någon större vikt i Om jag vänder mig om. Trots all svärta finns här ingen apokalyptisk undergångsstämning á la Henning Mankells krackelerande folkhem. Det tackar vi för. Björn Runge lyckas i detta mer eller mindre skruvade collage av relationsdramer tangera allmänmänsklig problematik på ett för svensk film högst ovanligt sätt.
Det är nära mellan humor och sorg i Om jag vänder mig om. Detta är en balansgång där många filmer havererat. Med sitt finkänsliga sinne för detaljer, dialog och tempo lyckas dock Runge förläna både värme och trovärdighet åt de mest bisarra och rent osympatiska handlingar. Detta respektfulla förhållningssätt inför fiktiva karaktärer uppnås naturligtvis inte utan gott handlag med aktörer. Således ligger en god del av filmens styrka både i casting och personinstruktion.
Ann Petrén har redan fått mycken ros för sin intensiva gestaltning av bitter och förgrämd överblivenhet. Hon är mer än värd alla lovord Leif Andrées avundsjuka medelmåtta till kirurg, Sanna Krepper som ung hustru till en förvånansvärt sympatisk Peter Andersson eller Ingvar Hirdwalls helt osannolika villaägare är andra insatser som lyckas stå ut i detta storslagna uppbåd av svensk skådespelarelit.
Vart vill då Runge komma? Det som sammanlänkar karaktärerna i Om jag vänder mig om är sorg, uppbrott och maktlöshet. Det är lätt att behandla sådana teman med uppgiven cynism eller svartsynt pessimism och determinism. Lika lätt är att låta konflikter utmynna i populärfilmens sentimentala klichéer, eller att helt enkelt ta till den europeiska konstfilmens svårbemästrade patentlösning - det öppna slutet. Runge lyckas istället sluta sina berättelser i en överraskande stark försoning som varken känns påklistrad eller ologisk. Detta är inte den minst imponerande bedriften i denna ovanligt starka svenska film.