Intresset upphör plågsamt tidigt
Hotet
2/5
Regi: Kjell Sundvall
Premiär SF 6/2
I Hotet har vi åter en av alla dessa svenska filmer där vi ser välbekanta manliga aktörer (Stefan Sauk, Peter Haber, Göran Ragnerstam) röra sig i en kollektiv maskulin maktsfär. Oftast är de poliser, i den här filmen är de militärer. Det är egentligen det enda som särskiljer Hotet från den myriad av inhemsk spänningsfiktion som fyllt svenska tv-skärmar, biodukar och videohyllor under senare år.
Thrillern är definitivt ingen filmtyp att förakta. Tvärtom är det väl just i denna genre som många av dem vi idag betraktar som filmhistoriens främsta manifesterat sitt handlag med mediet. Fritz Lang, Alfred Hitchcock eller Brian de Palma: alla kan de exemplifiera hur filmens särdrag - det essentiellt filmiska, om man vågar sig på en sådan formulering - kunnat diskuteras utifrån en ursprungligen lågt ansedd genres stildrag och berättargrepp. Även mindre kanoniserad spänningsfilm bjuder ofta på attraktiv filmisk excess. I den mest schablonfyllda thriller kan vi finna glimtar av den visuella och berättarmässiga briljans som inte bara brukar tillskrivas specifika regissörer - här har man också talat om en själva mediets, filmberättandets eller till och med filmindustrins genialitet.
Sällan har väl denna lockande sida hos genren i fråga framstått som mer frånvarande än i Kjell Sundvalls nya film. Sundvall är förvisso en skicklig hantverkare och pedagog. Som åskådare leds vi snabbt in i datateknikern Lasses (Shanti Roney) konfliktfyllda familjeliv. I en prolog skadas både hans fru (Maria Bonnevie) och styvson i en scooterolycka. Scenen blir inte bara en föraning om att Familjen kommer att hotas, här etableras också Lasses främsta karaktärsdrag: rädslan.
Lasse arbetar med JAS-planets programvara vid en flygbas i Norrbotten. Inför en demonstration av planets färdigheter för utländsk publik blir han kontaktad av några svartmuskiga östeuropéer. Det visar sig att hela hans liv och släktkrets är kartlagd. Om han inte fäster en sändare på ett av planen kommer någon av hans närmaste att dö. Han försätts i ett fruktansvärt dilemma: ska han förråda sitt land eller ska han riskera sin familjs liv?
Föregående stycke innefattar egentligen hela filmen. Det kunde väl vara gott så. Mer behövs väl egentligen inte, under förutsättning att spänning och suggestion upprätthåller vårt intresse för grundkonflikten, samt att vår nyfikenhet på berättelsens väg till den upplösning som oftast ligger självklart inbäddad redan i upplägget etableras. I Hotet är fallet tyvärr inte så. Stolpig dialog, monotona flygscener och vackra naturbilder varvas med evinnerliga inklipp från spionligans övervakande teleobjektiv. För att bringa lite spänning och dynamik i det hela har Sundvall dels lagt in ett överväldigande antal explosioner av olika slag, dels låtit stämningsskapande eller hetsande musik beledsaga var och varannan bildföljd.
Resultatet blir rent urtråkigt. Roneys och Bonnevies gestaltning av hotad familj kunde ha varit en ljusglimt om inte de repliker de fått att arbeta med varit så nattståndet platta. Ambitionen att skildra storpolitiska konspirationer (som programbladet frikostigt låter Sundvall torgföra) kanske hade fungerat om vi inte hade inbäddats i en så överväldigande visshet om vilka som är vänner och fiender. Nu upphör intresset (i alla fall mitt) för att följa Lasses kamp mot samvete och klichéfyllda ex-jugoslaver på ett plågsamt tidigt stadium av filmen.
