Vackert foto gör klichéerna njutbara

Per Vesterlund / Film / Publicerad 2004-04-21 00:00

Att skriva är ingen ofarlig verksamhet. I Stephen Kings värld ställs författare ofta inför situationer där deras yrke plötsligt innebär ett hot för dem själva eller för deras omvärld. Vem minns inte Lida, filmen (och romanen) om bestsellerförfattaren som hålls i förnedrande fångenskap av en högst krävande beundrarinna. Eller ännu värre The Shining, där skrivkramp och metafysisk ondska kombineras i en oslagbar symbios.

Secret Window
Regi: David Koepp
3/5
Filmstaden

Secret Window heter det senaste tillskottet i den till synes ändlösa raden av King-filmatiseringar. Åter är det författarskapets våndor som tematiseras. En framgångsrik spänningsförfattare, Mort Rainey (Johnny Depp), drabbas av skaparkris i samband med en skilsmässa. Han isolerar sig i en av dessa typiska King-miljöer, ett avsides kråkslott någonstans i nordöstra USA.
En dag knackar det på dörren. Utanför står en ålderdomligt klädd man talandes bräkig sydstatsdialekt (spelad av John Turturro). Han presenterar sig som John Shooter och anklagar Mort Rainey för plagiat. En av Raineys noveller ska bygga på ett manus som Shooter författat. Rainey tillbakavisar alla anklagelser och avvisar mannen. Kvar blir dock ett manuskript som visar sig innehålla en i stort sett identisk version av Raineys novell Secret Window.
Upplagt för rättegångsfilm, eller? Nja, eftersom vi vet att detta är en Stephen King-film vet vi också att alternativen för berättelsens sannolika fortsättning är begränsade. Att det kommer att bli otäckt är givet. Om det sedan kommer att kretsa kring övernaturligheter eller psykologisk (och psykopatisk) maktkamp är mer en teknikalitet. Att avsikten är att framställa Mort Rainey som en person med sviktande psykisk hälsa är uppenbart. Ett större frågetecken är Turturros karaktär. Är John Shooter en man av kött och blod eller är det någon av Raineys fiktioner som materialiserats?
Davis Koepp lyckas hålla spänningen för dessa frågeställningar uppe hyfsat länge även om storyn bitvis kan tyckas mer än lovligt tunn. Man anar tyvärr ganska snart vartåt det barkar varför de obligatoriska vändpunkterna (måste finnas i Hollywood-filmer, minst två stycken ) sannolikt inte får den vane thrilleråskådaren att hoppa särskilt högt. Behållningen i filmen ligger snarare i det stilmässiga - vad avser såväl bild som agerande.
Filmen excellerar i vackra åkningar. Jag har under senare år ofta stört mig på hur Hollywoods fotografer hamnar i antingen planlösa eller (tvärtom) allt för mekaniskt målstyrda utflykter med kameran. Här ser vi dock ett antal goda exempel på sugande insvep med oväntade bildmässiga vändningar. Spelet med speglar som visar sig vara fönster (och vice versa) ger ett antal visuella effekter vars överraskningspotential vida överstiger de berättarmässiga vändpunkterna.
Johnny Depp har givetvis en svårslagen föregångare i Jack Nicholson (The Shining) vad gäller skrivkrampande neurotisk författare i ödemarken. Både Depp och Turturro gör dock goda insatser framför den välskötta kameran, varför Secret Window blir en i många avseenden riktigt njutbar film. Att det som visas och berättas sedan kan närma sig de klichéer namnet Stephen King ger upphov till får man leva med.